Svensk vardagsidrott har problem och få inser att det krävs åtgärder för att få stopp på tillbakagången. Foto: TT

Det finns lysande undantag: Malmös Idrottsakademi får ett fantastiskt stöd av Malmö stad, likaså Dala Sports Academy i Falun, Umeå, Östersund och i fallande skala. 

Stillasittande generation

Här och var finns ett ”Idrottspolitiskt handlingsprogram” man samlas runt med ambitiösa tankar. Men, alltför lite händer i vardagen. Som på många andra områden pratas det och skrivs mycket men, verkstan saknas oftast helt. Ser ni fler ungar ute och spontanidrottare? Ser ni dem i spontan lek på skolgården? 

Inte det… 

En stillasittande generation är nog förlorad.

Så duktiga är vi inte

Hörde att svenskarna rör på sig mest i Europa… Är detta verkligen sant? Visst, jag vet att många människor tränar och motionerar väldigt ambitiöst och deltar i olika arrangemang. Men, enligt GIH:s definition av hälsoträning, efter enkäten som besvarades av ca 1000 svenskar, återfinns många i det ”oseriösa hörnet”. 

Egentlig motionsträning innebär minst 5 x 30 minuter av träning där både hjärta/cirkulation och muskler belastas på hög nivå – för att hålla sin fysiska status i normalläge.  Här behövs mycket mer träning hos merparten av Sveriges befolkning.

Men, frågan gäller valåret 2014. Vem diskuterar idrotten?

Inte media, inte beslutsfattare, inte våra politiker.

Störst och sämst

Ändå visade en undersökning att av landets ca 22 000 föreningar sökte mindre än hälften statligt och kommunalt bidrag vilket visar hur många som deltar i en verksamhet .

Stockholm är absolut sämst i landet – på område efter område som handlar om skolidrott, föreningsidrott och elitidrott. Där är högste chefen Sten Nordin alltid tyst. Han är ointresserad av idrott – utom när VM-laget i hockey kom hem förra året. Hans försök till flirt med hockeytröja på Kungsträdgårdens scen var ingen hit. Dessvärre följer hans borgarråd inom idrotten hans tystnad. Få får komma till tals – oavsett om man som idrottsledare kan visa upp en samhällsinsats som varat över halva livet.  

Ändå har mer än 20 procent av all idrott samlats i huvudstaden. Ja, tro nu inte att det blivit så för att staden är så vacker. Mer för att här är chans till jobb och utbildning störst. 

Och idrottsministern sen…

Från vår idrottsminister hörs heller inget. Har vi någonsin haft en så tyst minister i frågor som rör vår idrott? Vem tar upp frågor om strategier för tränings- och tävlingsanläggningar? Förmodligen kommersiella intressen påhejade av enstaka idrottsledare som vill se monument.

Varför finns inte enda långsiktig strategi över anläggningsbehov, finansiering och byggande utifrån hur det ska se ut om 20-30 år. Stadens befolkning ska ju öka med 1 miljon människor och Sverige kommer att få 10 miljoner invånare. Ska vi inte ha någon idrott i framtiden? Vem ska bygga den?

Idrottens huvudledning, RF, försöker och försöker att ge fakta om hur läget är och peka på behovet och hur man kan bygga detta med samhällets stöd. Hallå! Är det någon som bryr sig? Från landets regering kommer i alla fall inga svar. 

Överbelastade ledare

Landets idrottsledare är överbelastade på många sätt och tvingats jobba hårt för att klubbarna över huvud taget ska överleva. Därför orkar de inte en sak till. I mitt huvud återkommer ju tankarna om att Sveriges största folkrörelse borde samfällt slå näven i bordet och säga ”Nu räcker det, nu vill vi diskutera detta med er! Lyssnar ni inte kan ni fara åt skogen eftersom vi kommer inte att lägga vår röst på er, basta!”

Mycket prat har ägnats åt att aktivera barn och ungdomar, nästan inget har hänt. Regeringens anslag till idrotten stoppades på en nivå 2010 som i dag inneburit neddragning med över 200 miljoner. 

Föreningsidrotten sjunker snabbt och ligger snart mycket illa till. Elitidrottens mästare duger så länge de kan visas upp i TV och övrig media. För merparten av landets kanske 500 000 aktiva idrottare med ambition att se vart deras gränser går blir livet allt tuffare. 

Idrotten en ekonomisk faktor

Hur många orkar sträva mot toppelit när man då riskerar att tappa hela sin civila karriär eftersom man vare sig har råd eller tid att jobba eller studera. Säg att 5 procent av alla elitidrottare har den ekonomi och det stöd de behöver. 

I Sverige har vi en hel nationell stab av politiker, tjänstemän, chefer och beslutsfattare där det gemensamma mantrat är ”detta är inte vårt uppdrag”. Ändå når svensk idrotts sammanlagda volym inkomster från arrangemang och försäljning en nivå som är den tredje enskilt största faktorn i svensk ekonomi. För att inte tala om skatteintäkterna från detta. 

Har vi råd att inte satsa på landets idrott? Jag vill gärna se ett svar.

Vem mer än jag, RF och fler idrottsledare vill ställa konkreta frågor till landets politiker – där de slipper undan med flamsiga svar av typ ”inte mitt uppdrag”. Det är nu det gäller! Vem är med?