Längdåkningen på skidor har inte utvecklats, snarare krympt till en uppgörelse mellan Sverige och Norge. Löpare i toppklass finns i varenda världsdel, i snart sagt vartenda land och jag har aldrig trott att jag under min levnad skulle få se en svensk löpare utklassa världseliten. Han tog VM-brons i fjol, i år har han följt upp med att  bli Europamästare på 10 000, världsmästare i halvmaraton och succéåret nu krönt med en helt makalös uppvisning i New York maraton, det kanske mest prestigefyllda av alla världens maratonlopp. Överlägsen seger, till synes närmast oberörd i sitt allra första lopp på distansen. Det är en bragdernas bragd.

Bedårande vackert

Nere på min favoritbar, Mrs Brown på det idyllisk vackra Davidshallstorg i Malmö, har jag åtskilliga kvällar pratat löpning med en annan stamgäst, en gammal träningskompis till Anders Gärderud, den senaste i raden av svenska världslöpare (OS-guld på 3000 meter hinder, för femtio år sedan, 1976 i Montreal) och vi har varit rörande överens om hur ofattbart och unikt det är att Sverige nu har något så ytterst ovanligt som en global stjärna i en sport där afrikanerna har dominerat så länge vi kan minnas. Vi hade sedan länge prickat in den där söndagen den 1 november och glatts över att SvT fattade beslutet om att sända NY Marathon. Mest har vi talat om hans enastående löpstil. Han upprätta hållning, hans påskjutning från höfterna, hans upphöjda elegans, hans tassande lätthet, effektiviteten i sätten han flyttar sin kropp spikrakt framåt utan sidospill av kraft. Det är så utsökt perfekt och vi har varit överens om en sak till; att det på något mystikt vis går som en rak linje från Gunder Hägg från 40-talet, via Anders Gärderud på 70-talet och till denne Andreas Almgren, en alldeles unik Mr Perfect - i alla avseenden. Det är som att se en stilig hjort spänsta iväg, bort från alla hot, bara försvinna från alla faror, utan att kränga och slita, bara glida, försiktigt studsa bort och göra sig alldeles oövervinnerlig. Så fantastiskt, nästan lite överlägset och så bedårande vackert.

En lukrativ cirkus

Maraton är den mest klassiska av alla idrottens grenar, alltsedan den grekiske bonden Spiridon Louis vann det första loppet i de första moderna sommar-OS i Aten 1896. Han klockades för tiden två timmar, 58 minuter och 50 sekunder. Idag springer de bästa en timma snabbare, Almgren kanske kommer att pressa sig under två timmar han också när banorna är lite snällare och när han blir utmanad ända fram till mållinjen. Det står ett särskilt skimmer runt dessa maratonlopp, historien berättar om både mystik, löpare som försvunnit, svimmat, raglat berusade i mål, idag är det en lukrativ cirkus med all den magi som dylika underhållningsinstitutioner erbjuder.

Jag vet inte om jag sett någon vinna ett maraton med ett i alla avseenden så perfekt lopp som denne Almgren, denne otursförföljde och skadedrabbade Almgren som började som 800-meterslöpare men nu kan välja mellan ett antal distanser och konkurrera med de bästa. Kanske kan han kombinera och springa både 10 000 (första dagen) och maraton (avslutningstävlingen) i Los Angeles 2028. Mannen är taktiskt fulländad, löptekniken är perfekt och effektiv, han är noggrann med alla detaljer och förberedelserna genomförde han på en så hög nivå att inte bara experter utan också han själv kunde förutskicka att ”jag kan nog vara med och slåss om segern”. Inte stöddigt utan bara noggrant kalkylerat.

Kan välja och vraka

Att checka in som en av favoriterna i maratoncirkusen är att ansluta sig till en lönande bransch. Andreas Almgren kvittterade ut ungefär en miljon svenska kronor för segern i New York. Den summan kommer i fortsättningen att erbjudas honom - och i vissa fall mer därtill - bara genom att tacka ja till inbjudningar från från arrangörer i hela världen som nu kommer att ha honom överst på sin lista över åtrovärda attraktioner. Almgrens många svåra år har nu vänt och han befinner sig i lyckospiral och han kan välja och braka bland anbuden. Han dyker upp i poddar, han blir inbjuden att föreläsa, precis som Gunder Hägg på sin tid (han hade ju oturen att vara bäst i världen när andra världskriget satte stopp för olympiska spel) var den stora stilikonen och förebilden för världens långlöpare, är det nu Almgren alla vill studera. Han är modellen alla vill efterlikna.

Han var fotbollstalang en gång, han  var bäst i skolan, han har Dostojevskijs romaner med sig som reselektyr. Och han är snart klar på KTH med sin utbildning i industriell ekonomi, så det var naturligtvis ett klokt läshuvud som rådde honom att vänta med att signera de lukrativa sponsorskontrakt som agenten Daniel Wessfeldt nu kommer att presentera. Så nu blir dilemmat för honom, att ta för sig av allt det goda men inte falla för frestelsen att slita ner sig med för många maratonlopp i väntan på karriärens höjdpunkt; OS i Los Angeles 2028 där både OS-guld och välfyllda kassakistor ligger och väntar på att fraktas hem till Sverige.

Han blir mångmiljonär nu - och jag unnar honom allt.

Åke Stolt