En vanlig syn. En deppig motståndarmålvakt och glada spelare i FC Rosengård. Men det är få som vill se matcherna… Foto: Pontus Lundahl, TT

På Swedbank Stadion följer femsiffriga publiksiffror MFF:s försök, under nye tränaren Age Hareide, att försvara SM-guldet från fjol. Det klan nog gå.

Det har börjat bra, resultatmässigt. Spelet lite primitivare kollektivt, defekterna uppenbara om man tänker sig dem blottlagda i internationell konkurrens., men…

…spännande spelare, tekniska, kvicka, lyckade hemvändare som Guillermo Molins och Marcus Rosenberg. 

Då insmorda i hudkräm

Malmö FF sparkade ut sitt damlag på 90-talet, det har därefter uppträtt i lite lånta fjädrar, bl a insmorda i en hudkräm några år, numera med det omsusade efternamnet Rosengård. Så vackert i skrift, så ruggigt i mediarapporterna. En liten, liten flik av Malmö som på intet sätt berättar hela historien om Sveriges mest expansiva stad de senaste två decennierna. Där är underbart att leva.

Damlaget i fotboll, jättefavoriter att vinna guldet i år igen, drog förra året 500 färre åskådare till matcherna än 2010, då laget också vann guld.

Detta förklarar sportchefen Erling Nilsson på följande känslolösa nusvenska:

– Vi har en underbar produkt som spelar bra fotboll!

Inga spelare, inga människor, inga kvinnor. ”En underbar produkt som spelar bra fotboll.”

Så mäts attraktionskraften

Det är väl en sak att den största misshandel som sker i vårt land är den mot vårt eget språk, men vad värre är; sportchefen Nilsson konstaterar också:

– Vi är värda mycket mera folk.

Nix.

Alla vill nog ha större uppskattning, mera bekräftelse. Det är inget unikt för damfotbollslag.

683 personer såg Sveriges bästa lag i skånederbyt mot Vittsjö. Så iskallt mäts attraktionskraft och människors intresse.

En trist verklighet

Malmös fotbollsdamer kan verkligen inte klaga på den mediala uppbackningen. Den publikt marginella damfotbollen är inkvoterad på på sidorna samma nivåer som laget som lockar trettio gånger flera åskådare.

Annars brukar ju just skillnader i publiksiffror, sponsorsintresse etc. förklaras med klenare medial bevakning av damidrott. Det kan ingen hävda här.

Det är ju trist att kvinnors sätt att spela fotboll inte tilltalar publiken i tillräcklig grad. Men det är många klubbar, med manlig idrott på programmet, som också tvingas erfara, att deras sport inte är tillräckligt attraktiv för att konkurrera på en stenhård marknad, där det internationella TV-utbudet (Champions League-fotboll t ex) lockar allramest.

Damfotboll inget för vardagen

I det gigantiska utbudet av underhållning och fritidssysselsättningar gör människor sina fria val. Ingen kan säga; ”vi är värda mycket mera folk”.

Det är folket som gör värderingen.

Kvotering kommer nog aldrig att vara en bra idé här heller.

Damfotbollen klarar konkurrensen sporadiskt. Viktiga landskamper, kanske en avgörande guldmatch, ett EM-slutspel. Men i vardagsutbudet ratas den dessvärre av flertalet.

Hjälpte inte med tjejidol

Rosengård i Malmö försökte med tjejidolen Oscar Zia som pausunderhållare till matchen mot Örebro. Det kom 532. Inte fler än vad Rosengårds herrar drar i den fjärde divisionen (2:an). Tänk om de flesta kom för att lyssna på Zia. Det är ju ännu sorgligare. Om det är för sångaren publiken kommer, om minnet från ”matchen” blir det som skedde i pausen medan fotbollstjejerna stretchade sina trötta muskler i omklädningsrummet; hur upplyftande är det?

Idrotten har blivit ett lyckohjul med falska förhoppningar om en storvinst bakom nästa knäppande spik. 

Och det tycks som om publiken väljer bort damfotbollen, både med hjärtat och hjärnan.

Det är ett bittert äpple att tvingas bita i.

Kostar att bygga luftslott

Och jag tror inte det går att sälja allt ens med mördande reklam. Definitivt inte ”lagom söt konserverad gröt”, som Olrog påstod en gång.

Tyresö, nu i Champions League-final, är ett ekonomiskt sönderdopat skräckexempel på idrottens förförare och aningslösa drömmare. Ja, mediernas aningslöshet också, vilket Johan Esk mycket riktigt påpekar i sin senaste DN-krönika. Utanpåverket och innehållet harmonierar inte. Även i Malmö lever damfotbollen mycket nära den farliga gränsen till stupet. Allt är upp till välgörares uthållighet. Ekonomisk bärighet finns inte någonstans.

Elitidrottsindustrin är en tuff marknad. Och Svenska Fotbollförbundet skonar ingen. Tyresö får ingen elitlicens för 2015. Så kostsamt är det att bygga luftslott.

—

PS. Just Johan Esk och hans kollega Johan Croneman är två starka skäl till att läsa Dagens Nyheter. Den som inte läst Cronemans senaste krönika om Zlatan och recension av Fjällbackamorden (TV-deckarserie) bör genast söka rätt på den på dn.se. Det eleganta mord han utför på filmatiseringen av Läckberg-romaner kommer ingen svensk deckarförfattare i närheten av i sina böcker. DS