En gäspande Zlatan Ibrahimovic. Ibland kan han som alla andra bli trött både på sig själv och det han gör. Fast det är inte ofta… Men nu har han varit utlandsproffs i 13 år och det är få som orkar att också vara på den nivån. Foto: TT

Zlatan Ibrahimovic. Det är naturligtvis honom det gäller. Igen. Alltid denne Zlatan.

Större än Björn Borg, Ingemar Stenmark, Ingo, Waldner, Anja Pärson, Carolina Klüft? Jag vet, det går inte att jämföra, men likväl är det vad vi gör varje år när bragder vägs mot varann för en slutlig belöning till någon.

Vad han än gör…

Men; om vi väger in fotbollens totala dominans som den överlägset största sporten, spelad över hela jordklotet, om vi ser till alla år han varit ute i den absoluta världseliten, titlarna han vunnit, målen han gjort (på så många olika vis; klackar, straffar, nickar, påpassligt, burdust inpangat från 30 meter, alla de vis), rekorden han slår, genomslaget med sin person och sin utstrålning i kretsar långt utanför idrotten, reklamkontrakten han skriver, förmögenheten han samlat på sig (649 miljoner uppges det), och intresset han skapat hos allt från unga gossar till gamla tanter, ja, då säger jag; Zlatan är Sveriges största idrottspersonlighet genom alla tider.

Han har tagit titlar i alla länder han spelat (utom Sverige), han slog nyligen målrekordet för svenska proffsspelare, passerade den fantastiske Gunnar Nordahl, han slår säkert målrekordet i landslaget också om den kapten han varit så lojal mot kan få ihop ett svenskt landslag som någorlunda duger till att backa upp en världsstjärna. 

Han har sin app, gör han en reklamfilm så blir det också en nyhet av det slag, att den som köper hans tjänster (Volvo i det aktuella fallet) också får metervis med gratisreklam, klickar som ett ösregn på ett plåttak i sociala medier. Han blir frimärke. Han blir Årets svensk. Han tar lagt också en svårflirtad stad som Paris för sina fötter. 

Nu får de möjlighet att…

Han slår rekord på rekord och han har fått detta Paris – som egentligen inte blev riktigt fotbollsmedveten förrän Frankrike spelade hem ett VM-guld där 1998 – att döpa honom till det andra Eiffeltornet och Parc des Princes att lägga gamla ”världsarv” bland underhållningsscener, som Lido och Moulin Rouge i skuggan.

Nu blir han frimärke och även de som inte tidigare varit överdrivet inställsamma får nu chansen att slicka honom i röven.

I Holland, Italien, Spanien och Frankrike har han spelat i de allra bästa klubbarna, krävt förstafiolen och också fått spela den. Ja, utom möjligen i Spanien då, Barcelonaäventyret är alltjämt ett litet mysterium för mig. Bäst bland de bästa i den största av alla sporter.

13 år som proffs, det imponerar

I landslaget har han  stundtals varit diamanten i sophögen men trots det, utan att tillnärmelsevis få den uppbackning som även en superstjärna behöver, så har han, i princip ensam, räddat ”livet” på den enfaldige Eric Hamrén, vars försvar släpper in exakt lika onödiga mål nu som under hela hans karriär. Utan Zlatan hade Hamrén inte ens varit en parentes i den svenska landslagshistorien. Bara ett frågetecken.

I sommar har Zlatan varit ute i det europeiska fotbollslivet, spelat på toppnivå, i en utsatt position i tretton år. Det är en mycket lång karriär för ett fotbollsproffs, en av de längsta svenska.

Det är ”den där jävla Champions” som han så gärna vill vinna.

Tänk att få se honom i en final

Det gör han antagligen inte. Paris Saint Germain är visserligen ett lag med en hög högstanivå, som gör sina bästa matcher ute i den internationella konkurrensen, men ända till final i årets upplaga av Champions League räcker det förmodligen inte.

Men om jag fick drömma, efter att ha följt den internationella storfotbollen i femtio år, så skulle det vara att få se Zlatan i en Europafinal, när allting dras till sin yttersta spets och de allra bästa blir som allra bäst. Som han skulle gilla det.

Men drömmar blir, som ni vet, oftast bara drömmar och för det mesta är man ju glad för det.

—

I väntan på Undret får man fortsätta förvånas (eller kanske inte?) över att ”de” aldrig lär sig.

AIK 8 miljoner back, Djurgården 12, Tyresö som tagit sig vatten över huvudet och kan sjunka när som helst, Helsingborgs IF som hade 20 miljoner back innan någon begrep att två dåliga affärer är dubbelt så illa som bara en. Som HIF:s ordförande Claes Ohlsson uttryckte det: ”Varje kontrakt gick att försvara men helheten blev för dyr.” Man häpnar. Att det kommer som en överraskning att två och två även i lågkonjunkturer blir fyra. Nu säljer man ut spelarrättigheter för att klara sig och det är väl som att belåna ett hus långt över skorstenen ungefär. Och skjuta alla problem på framtiden.

Fotbollsallsvenskan är, sammantaget, en förlustaffär på över 50 miljoner. SEF:s vd Lars-Christer Ohlsson tycks inte oroas. Nej, det är väl klubbarna som får bära också oron och de har sig själva att skylla. 

Spelare med löner som inga svenska klubbar orkar bära är största skälet till att utvecklingen går åt fel håll. Desperata försök att hålla jämna steg med i varje fall tredje klassens proffsländer har lett utvecklingen åt fel håll. Och, vad värre är, det har inte ett uns ökat den svenska klubbfotbollens internationella slagkraft.