Finlands coach Jukka Jalonen jublar efter segern i VM-finalen i Nepela Arena. Foto: Claudio Bresciani / TT
En idrott byggd på gemenskapen _”alla för en, en för alla”, Det som kännetecknar och har skapat idrott.
18 finländska debutanter kom till Slovakien utan ens en tanke på att de skulle åka hem som världsmästare.
Konsten att förenas
De var ju redan utdömda, ”som ”ett av alla tiders sämsta VM-lag”.
Hur kunde det ske, frågar många i dag.
Är det så svårt, egentligen…
Det här är det yttersta beviset på vad gruppen kan åstadkomma. Om det så är idrott eller på arbetsplatsen.
Konsten att tillsammans förenas runt ett mål. När ingen förminskas.
Det är inte alltid en fråga om pengarna, det är prestationen som räknas, som är avgörande.
När var och en känner delaktighet och betydelse, ingen är förmer, ingen har mer betalt eller måste ha det.
Då växer individer. Som Marko Anttila, som har älskat hockey och gnuggat på i många år utan uppmärksamhet och rubriker. Inga jättekontrakt, mer vardag. Oförtrutet har han fortsatt, van vid att bli ifrågasatt hemma i finländska ligan, fjärran från NHL. Nu gjorde han fyra mål i tre avgörande matcher. och är en nationalhjälte. Det torde han själv aldrig vågat drömma om…
Precis som Janne
Det finska miraklet visar också betydelsen av att ha en verklig ledare. Här i Sverige har det accentuerats via Janne Anderssons betydelse för fotbollslandslaget. Nu har Finland fått sin Janne. Han komplicerar inte, han lyssnar, uppmuntrar och får även bänksittaren att känna betydelse.
Som Jukka Jalonen upprepade under VM:
– Vi försöker att inte tänka för mycket, vi spelar bara – spelar bara på, enligt vad vi kommit överens om. Osjälviskt för laget.
Ledaren har sagt sitt, han som anger vägen och beteendet.
Märkvärdigare är det inte. Egentligen
Var och en gör sitt, och helst lite till, inom idrott och på jobbet. Då blir det resultat.