Hur mycket nytänkande gör sig gällande på Radiosporten, undrar Cecilia Giertta. Foto. TT

Annons

De proffsiga reportrarna, det småroliga snacket mellan programledarna, överraskningarna och inte minst engagemanget. Kännetecken för Radiosporten – då, inte nu.

Tänder till vid OS och VM

Förr, då Lasse Granqvist, Tommy Åström och de andra proffsen på fotboll och friidrott alltid fanns där och kunde göra den mest mediokra tävling till något spännande. Förr, då reportrarna inte bara bestod av mestadels medelålders män och där varje sändning innehöll minst en nyhet.

Sveriges Radios 90-årsfirande verkar ligga som en våt filt över Radiosporten. En våt filt som förlamar allt nytänkande, trots att det är det som SR vill stå för. Nytänkande och vitalitet.

För ärligt talat. Vem i sportsändningarna låter pigg? Fräsch? Nyfiken? Spännande? Av de anställda reportrar och programledare som idag finns på plats? Ingen, vad jag kan påminna mig. Möjligen om man plockar in proffsen på just friidrott och fotboll, och de stora evenemangen som OS och VM kan det bli riktigt bra. Men för övrigt?

Vad består nytänkandet utav?

Har någon  anställts som kan ersätta de idag snart pensionerade rävarna? Finns det några kvinnliga medarbetare som får chansen att åka på stora evenemang och kanske läras upp av de stora i branschen? Finns det några kvinnliga medarbetare som överhuvudtaget?

Finns det någon plan eller strategi för hur public service sportsändningar ska förbättras och vitaliseras?  Hur man ska kunna utnyttja radiomediets snabbhet jämfört med de ofta reklamstinna tv-sändningarna.

Det är ju just i piggheten och snabbheten som Radiosportens styrka ligger. Men om man väljer att tillsätta chefer och ledare som inte inser det, när man väljer att ha någon form av ”rättvisa” i vilka som ska bevaka olika evenemang istället för att låta de bästa göra det och samtidigt lära upp de som ska bli bäst, då är man väldigt snett ute.

Med det menar jag inte att smutskasta Gunnar Brink och de andra, de gör sitt bästa och gör det bra.

Satsa på engagemanget

Men om Radiosporten inte förmår lyfta skäggen ur brevlådan och se på den nya världen, förstå radions specialiteter, som just ljud och närvaro, så är ju hela iden med en radiosportredaktion helt borta. Då kan man ju lika gärna organisera Radiosporten under Ekoredaktionen, för där låter ju också alla sändningar ungefär likadana, år efter år efter år.

Hur kommer det sig att Radiosporten inte har en anställd webbredaktion där de anställda också får vara radioreportrar? Varför väljer man inte att prova nya förmågor först via webben och sen in i det stora mediet? Varför lär man inte upp sportreportrar värdiga epitetet? Varför bryr man sig inte?

Det sämsta man kan göra med en sportredaktion är att inte utnyttja det naturliga engagemanget hos en sportreporter. Det finns där på ett helt annat sätt än hos en allmänreporter eller ekonomidito (undantag finns förstås).

Ska finnas överallt

En sportreporter brinner för det hen gör; intresset finns även på fritiden.

Om man som ledare inte förmår att utnyttja det, bör man byta jobb.

Om man som public service inte förmår att anstränga sig för att få de bästa sportsändningarna som finns, har man misslyckats.

Till skillnad mot SVT som måste köpa sina rättigheter, finns Radiosporten överallt. Varför märker man inte det som lyssnare?