Det var stökigt utanför Knutpunkten i Helsingborg redan på lördagen med bråk på olika platser, allt kopplat till den allsvenska matchen. Foto: Johan Nilsson, TT

Annons

När jag läser den bitvis förvirrade debatten i efterdyningarna till det tragiska fotbollsmordet i Helsingborg erinrar jag mig en Eko-intervju gjord i Buenos Aires för en massa år sedan.

Åby hade sakligt rätt

Under fotbolls-VM i Argentina (1978) minns jag, att dåvarande förbundskaptenen Georg Åby Ericson fick frågan om han inte var orolig att spela fotboll i en våldsam militärdiktatur. Åbys svar togs, i svallet efter den stora svenska vänstervågen, som ett bejakande av president Videlas omänskliga välde, när han sa: ”Jag känner mig tryggare här än på gatorna i Stockholm.”

Möjligen politiskt naivt uttryckt i den tid vi då levde, men sakligt korrekt. Diktaturer ser alltid till att hålla rent eftersom de förbjuder opinionsyttringar som går emot deras egna.

I demokratier är det svårare att hålla ordning.

Svårt i Mellanmjökens land

Ändå är det ju demokratier vi vill ha. Och ingenting annat.

Men också i demokratier krävs krafttag, resoluta, obekväma beslut, politiker med modet att sätta ner foten och bli impopulära.

Men i Mellanmjölkens land springer alltför många baklänges och vill inte stöta sig med någon.

Politikernas tröga reaktioner på Björn Erikssons utmärkta, tuffa huliganutredning bär syn för sägen.

Jag vet inte hur många krönikor jag skrivit om huliganism, läkarvåld, hopplösheten, glädjedödarna, de lågpannade, manliga varelser som inte ens ett gott demokratiskt samhälle lyckats tämja. 

Den pussande polisen

Det tog väl fart som mest i samband med (och rädslan inför) fotbolls-EM i Sverige 1992, då vi mest fruktade för att engelska huliganer skulle meja ner hela Sverige som en gräshoppssvärm. Polisen rustade som för krig, EM gick ingalunda spårlöst förbi krogar och uteserveringar men mest minns jag ändå (förutom den osannolika vinnaren Danmark) bilden av den kvinnliga polisen på Malmö stadion som kysser en supporter genom säkerhetsstängslet.

Det var då det. Våldsamt men ändå rena Sörgården, känns det som.

Nu rycker ”experterna” ut igen och förklarar hur det borde vara. Okunniga ledarskribenter – jag läste en senast idag i min gamla tidning Sydsvenska Dagbladet – som blandar ihop gröt och pannkaka.

Och föreslår maskeringsförbud på läktarna. Flera tomma läktare. Straff som i högre grad riktar sig mot den egna klubben. Poliser som ingriper omedelbart. Kännbara straff för dem som förpestar läkarkulturen. Enbart sittplatser på arenorna. Tillträdesförbud för tillresta supportrar.

Kan inte säkra en hel stad

Visst, allt kan prövas, engelsmännen gjorde mycket av just det här för att komma tillrätta med sina huliganproblem.

Det är bara en tragisk faktor i sammanhanget; ingenting av det nu uppräknade hade räddat livet på mannen som slogs ihjäl i centrala Helsingborg i väntan på den allsvenska premiären mellan HIF och Djurgården.

En fotbollsorganisation, en matcharrangör kan inte säkra upp en hel stad. 

Det vore lika dumt att tro det som att säga, att det är RFSU:s fel om en homosexuell trakasseras eller spöas av någon som inte gillar hans läggning. Eller att det är kyrkans fel om någon på väg till gudstjänst skjuts till döds av någon som har en annan tro. Guds fel kan det möjligen vara men knappast församlingarnas.

Våldet söker sina arenor

Om arenorna byggdes om så att det bara satt snälla, stillsamma sponsorer där – eller andra som har råd med dyrare biljetter än ståplats – skulle det naturligtvis göra det meningslöst för annan publik att resa till matcherna men då fanns ju ett annat incitament (uteslutningen, utestängningen) för våld och aggression.

Hur säkra arenor som än skapas kan det omöjligt förhindra att folk slår ihjäl varandra på gatorna. Våldet söker sina arenor antingen det spelas fotboll eller ej.

Det går inte längre att säga, att fotbollen inte tar våldet på allvar.

Det finns supporterpoliser och andra supporteransvariga i föreningarna som jobbar stenhårt, det har skapats en ny supporterunion med förre MFF-supporterchefen Tony Ernst i spetsen som jobbar intimt med Fotbollförbundet, det hålls seminarier och skrivs manifest, jag vet inte hur många möten som hållits, hur många miljoner som satsats för att hålla fotbollen fri från våld.

Det yttersta och värsta vansinnet

Det hjälper ju inte om en ondsint jävel går till attack bakifrån mot en oskyldig människa på stan.

Vi må besinna detta mitt i tragiken.

Försvinner knarket efter alla samhällets åtgärder? Upphör våldet efter alla nyskapade våldsrotlar? Räddas miljön genom alla konferenser, allt prat, alla dekret och manifestationer?

Nej, nej, nej!

För det yttersta vansinnet finns aldrig något skydd.

Däremot har jag ett förslag redan nu; ingen helsingborgare reser upp till returen mot Djurgården i Stockholm. HIF spelar med den bortgångnes namn på ryggen.