Curt Einarsson betraktar den sport där han har verkat och älskat, men i dag är han besviken. Så mycket är fel, skriver han i sin krönika. Foto: TT

Annons

På lördag är det bandyns stora dag.

Det är då man hejar, träffas, skrattar ,kramas – nej, i bandyfamiljen är det mer ryggdunk än kindpuss. I alla fall, allt avgörs i en match, där och då, inte senare.

Då hyllas trotjänarna!

Här handlar det om att just i dag, vara bäst när det gäller. ”Just idag är jag stark” som för alltid förknippas med Kenta Gustafsson och Söder. Underbar låt, fascinerande, smittosam, som stämningen vid en final.

Det är då som bandyn har bjudit in sportens eldsjälar, som tack och uppmuntran. Dessa cirka 300 hängivna personligheter från Haparanda i norr till Malmö i söder har en hedersplats på Tele2 Arena.

Blott för några timmar prioriteras de högst av alla i bandyfamiljen. Så har det varit sen ett antal år tillbaka och så kommer det att bli!

Honoratiores, förbundsfolk, sponsorer och diverse personligheter som dyker upp just då, får snällt finna sig i att stå tillbaka.

Ett drömscenario

Nej, nej, vi är inte där. Bandyns ytterst ansvariga är inte mer insiktsfull än vad de är i andra idrotter och förbund.

Jag har utmålat ett drömscenario.

I själva verket är jag besviken. Det händer allt mindre i bandyn, när det i själva verket borde ske en mobilisering och att man tog tillvara på varje litet tillfälle till entusiasm och nytändning.

Som trotjänarna, de får väl betala som alla andra.

Varför skall just denna grupp favoriseras? När vi har exempelvis domare och förbundsrepresentanter och deras respektive att också tänka på. Vad skall vi då svara dem?

Tyvärr, en annan sanning 

Sanningen är en annan.

Det råder inte frid och fröjd i bandyfamiljen. Mycket har blivit fel, lite har blivit rätt.

Vissa föreningars ungdomsarbete haltar. Klubbstyrelser har dåligt med tålamod och längtar bara efter snabba resultat. Ofta visar det sig i en naiv tilltro till att nyförvärv ska stå för frälsningen.

40 procent av de 38 elitföreningarna (i de två högsta serierna) har inga juniorlag i seriespel.

12 allsvenska lag av 24 har noll eller bara ett lag från 16 år och uppåt.

Och Svenska Bandyförbundet anslår ingen annan tågordning, ingen uppmaning till skärpning, drar inte åt skruvarna!

I statuterna för att få elitlicens finns både genusperspektiv och ungdomsverksamheten med. Men hittills har nästan all fokus varit på ekonomin. Nyrekryteringen av både åskådare och spelare har inte ett självklart prio. 

Förödande beslut

Det gör ont när bristerna avlöser varandra.

ICA-Femman har varit en utmärkt riksomfattande skoltävling för årskurs 5 med mixade lag i 30-talet år. Finalen har alltid gått på den stora SM-dagen inför flera tusen åskådare, åtminstone i slutet av matchen. Åtskilliga ungdomar har sett matchen som något av sitt livs upplevelse, åtminstone så långt.

Många av dem har tack vare just de här matcherna på finalarenan och den mycket speciella känslan att få vara en del av en stor dag valt bandy som sin sport.

Förra året flyttades finalen till Örebro. Därmed försvann lyskraften, färgen och glamouren. Femteklassarna puffades ut till bandyns bakgård.

Konsekvenserna blev förödande!

Sponsorn ICA drog sig ur och den etablerade, succéartade spelformen upphörde.

Oförlåtligt, skamlöst! Jag kan inte säga annat.

Ungdomarna viktigast, men…

Ungdoms- och utbildningskommittén har av hävd haft störst verksamhet och verkligen berikat sporten. Men efter att de slogs ihop till en kommitté har det blivit en koloss på lerfötter. Inga initiativ, inga påhitt, inga nyheter – i en stund då alla krafter och viljor borde förenas.

Återväxten är avgörande för bandyns framtid. 

Västerås är ett av finallagen. Landets femte störste stad och med två stora bandybanor, varav en i snygg och modern hall. Dvs en klubb med mycket goda förutsättningar. Men faktum är att det rådet en minimal återväxt. Förra säsongen fick deras 18-20 årslag nästan bara stryk.

Västerås hade under avancemanget till finalen enbart fyra spelare som har fostrats i klubben. Hos Villa-Lidköping var det ändå sämre, med bara tre egna. Villa som har en hall av samma förnämliga snitt som Västerås.

Om vi anser att ungdomarna är framtiden är det omöjligt att framhålla de här klubbarna.

Missade PR-chansen

Bandyn hade ett tag under säsongen allt bättre publiksiffror. Slutspelsfighten mellan Villa och Västerås drog nästan 800 000 TV-tittare!

En fantastisk siffra, utan jämförelser i övrigt, och en bekräftelse på att bandyn har en publik och att intresset fortfarande är stort.

Ett perfekt tillfälle att berätta och marknadsföra sporten. Men icke. Den chansen missade förbundet.

Missade igen

Fredrik Wikingssons (från bandyorten Otterbäcken) och Filip Hammars (från Köping, även det en bandyort) mycket uppmärksammade film ”Trevligt folk” har gett bandysporten en goodwill utöver det vanliga. 

Tog förbundet tillvara på tillfället att göra som Svemo som hyllade Robert Gustafsson och hans gestaltning av Tony Rickardsson?

Nej. Tystnad även den gången.

…och igen

En av bandyns stora, spelgeniet och medievane, Pelle Fosshaug, hade stor del i vad som skedde i Borlänge. Jag var själv på plats vid VM i Irkutsk och kunde på nära håll se somaliernas lycka.

Hela hotellvestibulen – och de är stora i Sibirien – bara bubblade av leenden, snackisar och skratt när det här speciella landslaget gjorde entré.

Det var inte relaterat till någon segerglädje. Det var så mycket mer. Sådana ögonblick ger större tilltro till idrotten än visionsprogram och bankettal.

Förbundet? Nej. 

Jag har svårt att se hur min sport inte får eller tar tillfället till förtjänt uppmärksamhet. 

Det har den här sporten inte råd med.