Lisa Nordén, en vanlig motionär, Scanpix som blev världsbäst. Foto: Henrik Montgomery, Scanpix

Den omätbara exaktheten trodde jag den olympiska historien lämnade efter sig i München 1972, när simmaren Gunnar Larsson vann 400 meter medley med två tusendelar. Inte ens i simningens korta distanser skiljer man med tusendelar. Att göra det i triahtlon är vansinnigt.

Vann under bragdvärda omständigheter

Men det där vet jag att Lisa Nordén har kommit över för länge sedan. Hon vann för övrigt också VM under minst sagd bragdvärda omständigheter med lasarettsbesök timmarna före start, en mage i uppror och ett ben som höll på att strejka på upploppet.

Jag känner få som lagt ner så mycken möda och utstått så intensiv pina som Lisa Nordén.

Bragdguldet hamnade exakt rätt.

Ingen trovärdig avsändare

Men mitt Grattis till Lisa Nordén inkluderar också en glädjens suck över att det kom i grevens tid. Det här guldet kommer att vara extra mycket värt, eftersom det blir det sista som med trovärdighet delas ut av Svenska Dagbladet.

I all evighet kommer Lisa Nordén att kunna titta tillbaka på listan över bragdmedaljörer genom tiderna och konstatera att hon från 2012 och bakåt är i sällskap med Sveriges allra största idrottsmän genom tiderna. Ja, alla utom möjligen Zlatan Ibrahimovic, men han hade naturligtvis behövt göra sina spektakulära mål i  en EM-final eller motsvarande för att kunna konkurrera. En träningslandskamp mot England erbjuder inget ”svårt och vanskligt läge”.

För mig tar raden av trovärdiga bragdmedaljörer slut i och med Lisa Nordén 2012. Svenska Dagbladet är inte längre, som Anders Gärderud motiverade sitt beslut att hoppa av juryn, ”någon trovärdig avsändare av det här priset.”

Tänk om de också hade hoppat av

En tidning utan en egen sportredaktion skall inte dela ut Sveriges mest prestigefyllda pris. Jag skriver under på varenda bokstav i Gärderuds ord.

I tisdagens beslut deltog, förutom Lena K Samuelsson och Ola Billger från SvD, följande jurymedlemmar:

Agneta Andersson, Conny Evensson, Magdalena Forsberg, Sven von Holst, Annichen Kringstad, Ulrika Knape-Lindberg, David Lega, Gunilla Lindberg, Stefan Lindeberg,, Tommy Svensson, Karin Mattsson-Weijber. Synd att de inte hoppade av i protest allihop. Det hade varit en markering av idrottens betydelse i samhället.

Rena hyckleriet att fortsätta

Ingen från sportredaktionen deltog. Men jag utgår ifrån att SvD-representanterna ändå bar med sig ett mandat byggt på den rika kunskapen som tidningens snart avdöda sportredaktion besitter.

Utan denna redaktion kommer bragdmedaljen i Svenska Dagbladets regi att sakna all trovärdighet, prisets värde därmed devalverat.

Det vore rena hyckleriet om SvD fortsätter att dela ut priset när man med sitt beslut att lägga ner redaktionen ha värderat sportens roll i samhället som lättviktigt. Det blir ett pris enbart för att förgylla en falsk fasad framför ett tomt hus.

De struntar de tydligen i

Svenskans beslut att lägga ner sin sportredaktion kan bara tydas som att tidningsledningen anser…

… att det är lättviktigt att staten satsar miljarder på idrotten.

… att det var lättviktigt när den amerikanske presidenten försökte använda IOK (1980 i Lake Placid) för att påverka Sovjet i Afganistanfrågan.

… att det var lättviktigt när den östtyska statsapparaten beordrade och organiserade systematisk doping av unga idrottare, för att de skulle tjänstgöra som kommunistiska propagandapjäser i olympiska spel.

… att det är lättviktigt att granska den enorma medicinska industri som ligger bakom dopingen i världen.

… att det är lättviktigt att stora städer över hela världen – Kina, Brasilien, Ryssland m fl – lägger ner miljardbelopp för att vinna ekonomisk och politisk vinning med hjälp av olympiska spel.

… att det är lättviktigt att ca 3 miljoner svenskar är engagerade i idrottsrörelsen och lika många följer de mest dramatiska matcherna på TV.

… att det är lättviktigt när det byggs arenor för 3 miljarder och storföretag slåss om att få namnge dem.

… att Sekonden är en lättviktig roman.

… att det är lättviktigt när krigande länder inleder samtal under del olympiska flaggan.

Det är kultur – och kallas idrott

Vindarnas drag vid Barsebäcks golfbana, talangjakt i Rosengård, en nyfiken titt i Malmö FF:s bokslut, affärsmötena i lyxarenornas loger, skvallret på träbänkarna i fotbollens Lingonserier; överallt är det världen, Sverige, samhällena, människorna som visar upp ett mänskligt beteende i gestaltad form.

Kultur alltså!

Vi kallar det idrott. Ett låneord från Island. I det finns hela livet gömt. Bara vi tittar efter.

Men den som släcker lamporna på Svenskans sportredaktion är ett blindstyre som ingenting ser. Det är sorgligt.