Willy Berggren skriver om betydelsen av Kajsa Bergqvists avslitna hälsena. Foto: Anders Wiklund, Scanpix

300 friidrottare har följts under två år med tät rapportering om skador. Resultatet är omskakande.

75 procent har haft långvariga skadeproblem som hindrat dem från träning och tävling.

Självfallet är resultatet och dess konsekvenser oacceptabla. Med nuvarande ökningstakt kommer 100 procent av friidrottarna att vara långtidsskadade om 20 år. Några fler svenska världsstjärnor liknande Sanna Kallur, Stefan Holm, Christian Olsson med flera får vi aldrig mer se.

Lika illa i alla idrotter

Men, är de unika? Hur ser skadeproblematiken ut inom övriga idrotter?

Om detta kan vi tvista… Men, efter tio år med 21 idrotter och dess främsta idrottare inom Sport Campus Sweden vill jag påstå att det är samma förhållande i varenda idrott. Nuvarande och kommande generationer av idrottare på junior och seniornivå kommer att hindras att nå sina drömmars mål därför att när de inträder i de ”tio tuffa åren” som krävs för toppnivå kommer deras kroppar inte att klara av påfrestningarna.

Men, varför?

Det är lätt att skylla på elitträning i sig. Ni kommer väl ihåg sommarens dokumentär om friidrottsstjärnornas avskräckande skador där t o m invaliditet var en riskfaktor att räkna med.

Alla har sämre begynnelsevillkor

För att inte fastna i en vulgärdiskussion där ett fåtal idrottare får representera alla vill jag här ta er med på en liten historisk resa. Med risk att låta som väldigt gammal vill jag ändå beskriva följande:

Så var det förr…

Fram till 70-talet var barn ute och lekte. Spontanidrott i form av landbandy, basket, fotboll, löpvarv runt gården, sim och hopplek mm tillhörde dessa generationers barndom. De flesta av oss bodde i mindre lägenheter som inte direkt inbjöd till inomhuslekar.

I skolan måste alla vara ute på rasterna vilket skapade spontana lekar. Sen började idrotten med barnverksamhet. Nu skulle föräldrarna skjutsa ungarna till en idrottsanläggning och där få prova på under någon timme.

Då började det att spåra ur

Det här innebar att eldsjälarna i våra idrottsklubbar fick mer och mer att göra med annat än att leda idrott. Det innebar en-gång-i-veckan-ledarna började att ta över verksamheten och de bäst utbildade tränarna slutade eller flyttade över till klubbar som kunde betala för verksamheten. Samtidigt beslöt skolpolitikerna att börja skära ned på idrottstiden in skolschemat.

Dessutom stoppade de den positiva eftermiddagsverksamheten (SIA-skolan) där lokala idrottsföreningar fick ta över en del av fritidsverksamheten i skolans idrottshallar.

På 90-talet gjorde datorerna med dataspel, videfilmerna och sedan mobiltelefonen sitt intåg.

Plötsligt försvann barn och ungdomar från allmänna lek och spelytor. De var inomhus i stället för ute.

Ingen bättring

Idag när vi ska beröra idrottens skadliga verkningar verkar ganska få bry sig om att göra kopplingen utifrån ett historiskt perspektiv. Nu läggs fokus på de skadliga konsekvenserna av ”elitidrotten” i stället.

När dagens tränare diskuterar en i dag tämligen accepterade bild av orsakerna tror man kanske att attityderna ändras och att konsekvenserna skulle bli att idrotten lägger stort fokus på allsidig och grundläggande träning i stället för greninriktad.

Tyvärr är det inte så. Eftersom kravet på snabb respons på efterfrågan i vårt ”kundorienterade” samhälle anpassar sig tränarna mot ”kundens behov” och man går alltför snabbt in i tävlingsnära träning med hög belastning – som den unge idrottaren inte är förberedd på.

Få klara en kullerbytta

Jag har många, många vänner som ännu finns kvar inom idrotten, s k ”eldsjälar”. De kan berätta om att när de jämför mot förr så blir barns och ungdomars fysiska förmåga allt sämre. Idag finns knappas någon tioåring som klarar en vanlig kullerbytta, få som klarar att springa två km utan att bli helt utmattad, de har dålig koordination och balans samt genomgående usel muskelstyrka.

Vart vill jag komma med allt detta?

Först av allt:

  • Lägg inte skulden på idrotten och beskyll inte heller skolan från att smita från ansvaret när att barn och ungdomar inte är fysiskt aktiva!
    Men varenda förälder borde börja med att vara ute i skog och mark familjevis, leka och spela utomhus i stället för att sitta i bilkö till en arena på andra sidan stan (100 000 personer gör detta varje dag i Stockholm under rusningstrafiken) eller som nu, skockas i alla dessa köpcentrum runt våra städer som verkar vara nutidens ”familjedagis”. Där blir man inte frisk och stark.
  • Låt inte näridrottsplatser, som idag, stå tomma en stor del av dygnet. Använd dem! Bygg många, många nya mindre idrottsanläggningar – inte bara för de stora idrotterna. RF-familjen består av 69 idrotter.
  • Inför idrott i någon form varje skoldag. Återinför idrottslärarnas förberedelsetimme!

Det går ju att åstadkomma förbättring

Det går att få bot problemen, gör så här:

  • Ge idrottsklubbarna större stöd för att hantera de barn och ungdomar som vill vara med i en förening. 
  • Upphör med påtryckningar och styrningar som tvingar klubbarna att ta över vuxenansvaret för idrott och motion. Föreningsverksamheten är oerhört viktig för Sverige som nation genom fostran i laganda, hänsyn, hjälpsamhet och demokrati. Låt inte idrotten bli framtidens ”dagis”!
  • Svenska tränare måste ändra sin attityd och innehåll i träningsprocessen! Här har varenda enskild tränare ett personligt ansvar som inte går att skylla ifrån sig! Dagens greninriktade och skadedrabbade kultur måste brytas. Det är hög tid att bygga en träningsfilosofi där allsidighet, grundträning, kombination av olika idrotter leder fram till bättre fysiska förutsättningar för de som vill satsa på elitnivå för att ”nå sina drömmars mål”.

De nya slog de gamla

Ett exempel är när Gunde-generationen slutade så upptäcktes två nya välutbildade tränare: Ola Ravald och HC Holmberg. De vände helt upp och ned på den rådande svenska skidkulturen. I stället för att träna skidor 7-800 timmar per år började man analysera vilka krav de tävlingsformerna ställde.

Plötsligt infördes tung styrketräning, teknisk rullsskidåkning, sprint och kraftåkning på skidor. Den nya generationen klev fram och gav ”di gamle” storstryk. Dessutom via en allsidighet som äldre generationer aldrig haft.

Ett annat exempel är hur svenska simmare alltid har varit väldigt reserverade när det gäller styrka och ny teknik. Inför OS i Bejing hade Sverige stora förhoppningar på 100 m frisim. Månaderna före OS hade dock något helt nytt hänt. En ny generation simmare såg plötsligt ut som body builders. Dessutom hade de bytt startteknik. Från att varit en av favoriterna blev vår svensk en hel sekund efter flertalet av finalsimmarna som var en sekund under tidigare världsrekord.

Uppehåll är bara bra!

Lika bra att ta ett tredje exempel.. När vår världsstjärna Kajsa Bergqvist slet av hälsenan drygt ett år före OS trodde nog alla att hennes tid som höjdhoppare var förbi. Men, tillsammans med SOK:s Rickard Nilsson gjorde man ett helt annorlunda träningsupplägg. Man kan undra om det är möjligen var en fördel med ett påtvingat uppehåll.

Faktum är att Kajsa var starkare och snabbare än någonsin och tog olympiskt guld. ”Jag har aldrig någonsin varit så bra allmäntränad”, berättade hon.

Om elitidrotten fortsättningsvis ska vara något många unga drömmer om måste vi nog börja byta ut en större mängd politiker. Många av dessa är direkt idrottsfientliga och motarbetar mycket av allt det arbete som dagens idrottsledare verkar för i sin vardag.

Är politikerna intresserade?

Politiker har helt andra aktiviteter på sin agenda än vad jag här skriver om. Frågan om flertalet över huvud taget har något intresse för idrott?

Stjärnor inspirerar unga över hela världen. Många av de kvaliteter som krävs – målmedvetenhet, fokuseringsförmåga, social kompetens, självdiciplin och en positiv livssyn mm efterfrågas som viktiga egenskaper av vuxenvärlden.

Idrottarna blir förebilder för så många unga som vill pröva sin egen förmåga. På vägen dit – oavsett om man lyckas eller inte fostras de till att bli ansvarstagande och positiva människor. Det här vet vi ju, då ska vi väl göra det bästa av möjligheterna.

Vi måste vårda vår idrott.