”Vi kan göra idrott så mycket bättre och roligare”, menar Willy Berggren. Foto: TT

Under mina år som eldsjäl/entreprenör inom idrott har jag besökt många kommuner och  idrottsorganisationer med flera. Jag har efterlyst ett ”Idrottspolitiskt handlingsprogram” och förvånats över hur få som har ett sådant. 

Berör ändå 3 miljoner människor

Det är som att ställa frågan till en idrottare som saknar ett träningsprogram, som inte för dagbok, inte gör återkommande analyser för att se om vederbörande styr mot uppsatta mål… 

Hur kan du veta vart du är på väg om du inte har någon plan för detta? Är alltid min reaktion inför de svaren.

Vid RF:s politikerfrukostmöten inför valet ställde jag samma fråga. Ett (!) parti hade ett sådant program. Vår nuvarande regering hade inget. 

Och då handlar det om idrotten och 3 miljoner medlemmar… 

Måste finnas en plan

För mig är det självklart att alla borde ha tydliga planer för vad man vill och jobba för att uppnå. 

Ni som läst mina tidigare krönikor vet att jag retar upp mig på att politiker ofta stjälper över viktiga områden de själva inte klarar på idrotten. Som jämställdhet, integration, miljöcertifiering mm. Områden som ur samhällsbyggande är viktiga men, knappast idrottens huvuduppgift. 

Så därför, se här praktisk idrottspolitik över sex viktiga huvudområden plus två konkreta slutsatser:

1. Idrott i skolan

Våra kommuner är huvudman för skolan. Visa det! Återinför idrott varje dag i skolan, som obligatoriskt ämne på gymnasiet.

Vi vet genom många undersökningar att barn och unga som är fysiskt aktiva har högre skolprestationer än de som inte gör det. Det är inte mer matte och svenska som med automatik ger högre skolprestationer. 

Ge också idrottslärarnas deras förberedelsetimme. Stöd det lokala föreningslivet genom att erbjuda gratis förtur till skolans lokaler vid skoldagens slut – och arvodera unga ledare från den lokala föreningen som vill ta hand om skolans elever inom idrott.

2. Idrotten i föreningar

Inför två olika föreningsbidrag.

Klubbar med 300 aktiva medlemmar kan halvtidsanställa en föreningskonsulent som tar administrativt ansvar. Samma klubb kan också halvtidsanställa en GIH-utbildad tränare vars huvuduppdrag blir att utbilda och samordna de ideella tränarna/träningsledarna i klubben. Inför 0-taxa för klubbarna i alla kommunala idrottsanläggningar.

3. Ett genomtänkt stöd till elitidrotten

Ca 50 000 idrottare i vårt land befinner sig i en situation där de satsar på att nå nationell elit inom sin idrott. 95 procent av dessa ser aldrig ens röken av pengar för att klara sin satsning. Men så är det bara ett fåtal som når toppen. 

När en ung idrottare bestämmer sig för att elitsatsa startar en tioårig resurskrävande satsning.

Det innebär dubbla träningspass varje dag året om. Här kommer merparten av de här tjejerna och killarna att förr eller senare hamna i konflikt med dubbla karriärer – studier och idrott och en civil karriär efter idrottstiden. De flesta kommer att avstå idrotten pga bristande stöd. 

Jag efterlyser en sammanhängande kedja från förening, grundskola, gymnasium, högskola där varje del i kedjan får ett väl genomtänkt och resursstarkt stöd för att kombinera studier och idrott över lång tid. 

Det krävs politiska beslut som säger att elitidrott är viktigt för vår nation. Det behövs kompetenta ledare och tränare, ett program, ekonomiska tydliga resurser som bygger på lång insikt. Idag finns ett bra system av idrottsgymnasier och några spridda platser där kommuner och högskolor gått samman. Men det räcker inte! Se hur man gör detta i Norge, Tyskland, Danmark, USA, Canada, England, Japan och Australien. Vi är långt, långt, långt efter dessa nationer.

4. Nationell gemensam plan för evenemang

Halva landets befolkning sitter bänkade framför TV:n och ser på stora idrottsarrangemang, VM, OS m fl. Det finns ett stort och äkta intresse för att våra främsta atleter hävdar sig internationellt.

Men, att få fram ett stöd som ser till att dessa kämpar får rimliga livsvillkor verkar aldrig vara ”någons” ansvar. Mycket märkligt!

Se på VM på skidor i Falun. Vi fylls av stolthet när vi ser ett publikt och idrottsligt succéarrangemang. T o m vår statsminister är på plats… 

Givetvis borde  den här typen av tävlingar vara en del av en nationell plan med ett visst antal stora idrottsarrangemang och stora mästerskap till Sverige. 

I dag råder en ytterst märklig ekvation. Varför ska staten få ta emot de enorma sammanlagda skatteintäkterna från idrottens arrangemang – men inte bidra när det behövs?  

5. Nationell avstamp för lokala arrangemang

De flesta mindre arrangörer lever farligt. Ideella ledare får ta stora administrativa, arbetskrävande och ekonomiska ansvar. Många gillar det – till dess att de hamnar i riskzonen. För att få fler arrangemang borde de ingå i kommunala evenemangsguider. Då kan de olika parterna prata ihop sig och bidra från olika håll. 

Dessutom, 0-taxa ska gälla tillstånd, mark och anläggningar och med tjänstemän och personal som hjälper till och underlättar.

Med denna typ av överenskommelser och stöd lyfter vi idrottsklubbar i Sverige att genomföra tiotusentals små och medelstora arrangemang. Många kommuner gör detta redan idag men, det är långt ifrån vanligt.

6. Motion och folkhälsa

Glädjande många svenskar tar eget ansvar för att motionera. Många köper träningskort eller deltar i olika motionsarrangemang. Det är att ta eget ansvar och borde gälla flertalet. Motsatsen är att kostnaderna för sjukvård fortsätter att skena. 

Hälsa är ett personligt ansvar. Många fler föräldrar borde också inse att det gäller även deras familj, deras egna barn och ungdomar. 

1 miljon svenskar motionerar regelbundet, men alltför många gör inte någonting för sin hälsa. Detta är inte samhällets ansvar, inte heller idrottsrörelsens ansvar – utan ditt eget. 

Med ett större engagemang från stat och regering, riksdag, kommuner på olika sätt blir det så mycket smidigare att bygga enkla funktionella anläggningar i närområden, vid motionsslingan mm.

Det behövs och det blir enklare även här med en nationell plan som tar sin kraft från vad varje part kan bidra med. Idrotten kan göra massor.

Slutligen…

500 miljoner kronor finns redan i det sk ”Idrottslyftet”. Mitt förslag: Lägg ned detta! I stället för att pytsa ut pengarna här och där skvättvis föreslår jag följande:

Låt 5 000 klubbar få chansen att anställa en klubbkonsulent och en tränare. Det skapar ett långsiktigt mervärde som stadgar en idrottsrörelse som också behöver få ordning på sin vardag.

Låt 20 orter i Sverige få prova på ”Idrott á la östtysk modell” (har givetvis inget med doping och fascism att göra). På varje ort finns en kommun och en multianläggning, där åtta-tio olika lokala idrottsklubbar kan och borde bidra med ledare och tränare som får erbjud barn och ungdomar att mixidrotta två timmar varje vardag och testa tv-fyra idrotter per dag. ”Skitkul”skulle ungarna säga. Vi skulle slippa diskutera ”tidig specialisering” och okunniga ledare.

Nu har jag försökt gå före och göra…. Vilka vill följa efter men utan att bara tycka?