Tävlingsmomentet som sporrar ungdomar är ett moment där skolan skulle kunna ta efter idrotten, skriver Camilla Hending. Foto: TT

Idrotten och skolan har mycket gemensamt. Båda bygger på samma värdegrund och syftet är att bidra till goda samhällsmedborgare. Demokrati, delaktighet och gemenskap är ledorden. 

Värderas varje gång, varje dag

Idrotten har förstått att omgivningens påverkan och feedback på verksamheten i allra högsta grad är relevant för dess fortlevnad.

Idrottens främsta merit är att den utvecklas i takt med omvärlden. På det sättet behåller de och attraherar halva Sveriges befolkning och en stor del av företagen runt om i landet. 

Utan ett god samverkan med samhället och medborgarna skulle rörelsen inte kunna locka 4 miljoner utövare och 300 000 ledare. Varje dag är nämligen en konsekvens vad dessa människor tyckte om idrotten igår. Gympasset måste vara så bra att var och en, redan innan de kommit ut ur hallen, längtar till nästa gång. 

Levererar inte idrotten glädje, delaktighet och självförverkligande i varje pass kommer medlemmarna inte att återkomma till skillnad från skolan som, dag efter dag, kan leverera den ena tråkiga timmen efter den andra utan att behöva se deltagarantalet svikta. 

Skolan misslyckas där idrotten lyckas

Tycker barnen (och föräldrarna) att handbollsträningen inte är – enligt deras uppfattning – meningsfull kommer de att göra något annat än att spela handboll nästa tisdag (eller nästa termin). Idrotten lyckas med det som skolan misslyckas med och det handlar i stor utsträckning om att synliggöra och entusiasmera varje individ – varje gång. 

Lusten att lära sig finns i det närmaste inbyggd i varje människa. Att sträva mot och klara av en uppgift eller en utmaning som man drömt om är motiverande och tillfredsställande. Idrotten har detta inbyggt. 

Att testa gränser och att nå ett mål som man siktar mot är en av idrottens grundstenar. Att göra det tillsammans är dessutom än mer värdefullt. Det är alltså fullt realistiskt att anta att barn både vill och klarar av att utmana och testa sig själv men det förutsätter att det är på barnens villkor. 

Hur tävling sporrar

Skolan som kämpar med måluppfyllelse borde titta på idrottens inbyggda tävlingsmoment och hur det sporrar snarare än hämmar. Åter, det är frivilligheten som spelar roll och det är skolans dilemma men det är inget olösligt problem. Så fort barnen är innanför skolans portar skulle frivilligheten kunna råda. Mål och prov kan vara självvalda precis som de är i gympahallen.

En verksamhet som bygger på frivillighet till skillnad från en som har obligatorisk närvaro har alltså helt andra krav på sig både vad gäller själva utformningen och på ledarna. Idrottens löser detta genom att vara i ständig förändring och att förhålla sig till omvärlden. 

Skolan kan fortsätta i samma riktning oavsett vad samhället tänker och tycker – omvärlden kommer inte innanför klassrummet. Idrotten däremot skulle inte kunna överleva utan att släppa in och påverkas av omvärlden.

Ett egenintresse som ger energi

Sponsringspengar är ett kvitto på hur idrotten agerar och hanterar världen utanför gympasalen. En skandal, ett dopingfall eller föräldrar som skriker rasistiska slagord från läktaren resulterar ofta i indragna medel.

Företag och varumärken vill förknippas med idrottens grundvärderingar och kärna – inte med avarter.

De trögaste feedbacksystemen är stats- och kommunstödet. Om idrotten inte levererar kommer så småningom även dessa bidrag att dras in. Men innan dess hinner idrottsrörelsen ofta rätta till avarterna. Idrotten har alltså ett stort egenintresse i att hantera vilket gör att idrotten står i samklang med resten av samhället.

Väckarklockan behövs alltid

Med tanke på att de snabbare feedbacksystemen, såsom responsen på idrottens faktiska innehåll i gympapassen och relationen med de idrottande ungdomarna och föräldrarna fungerar utmärkt och har stor effekt på idrottens popularitet och framgång är det kanske rimligt att fokusera just på dessa snarare än på de mer långsamma föreningsbidragssystemen. 

Idrottens framtida framgång kommer att bygga mer på hur väl medborgarna tycker att idrotten levererar glädje och självförverkligande än på statens och kommunens uppfattning.

Skolan har alltså mycket att lära av idrotten men har då, avslutningsvis, idrotten något att lära av skolan? Ja, skolans främsta förtjänst är att den arbetar med devisen; alla ska med. Den väckarklockan behöver ringa varje morgon, också i idrotten.