Synnerligen passande att ha en lagkapten som heter Seger. Och det är inte taget. Men laget är det bästa damlaget någonsin Foto Pontus Lundahl

Det Peter Gerhardsson, den gamle Hammarbyspelaren, gjort med det svenska landslaget är tydligt och efterlängtat. Revolution är ett starkt ord men nu har Sverige ett damlandslag där alla spelarna har vuxit i speciellt spelförståelse och funktionalitet. Det är försvarsspel över hela planen, taktiska korrigeringar under spelets gång, bättre passningsspel och därmed effektivare anfall.

Japan en skönhetsupplevelse

Om objektiva domare delat ut stilpoäng i kvartsfinalen mot Japan hade det inte blivit svensk seger. Ett radioreferat från matchen – jag lyckades se den i min dator – hade kunnat låta som Sven Jerrings berömda referat från en annan OS-turnering, Berlin 1936 (”Japaner, japaner, japaner”) när Sverige sensationellt förlorade mot Japan med 3-2. Då var det herrar förstås, kvinnor och fotboll var lika otänkbart då som att kvinnor fick bli präster eller poliser.

Det har gått lite framåt med världen ändå.

Japan var en obehaglig (men knappast oväntat, väl?) överraskning för Sverige för japanskorna spelar fotboll som inget annat lag. Händig bollbehandling, ständig rörelse, kvicka aktioner och förflyttningar och det svenska aggressiva spelet var som bortblåst. Det är en ren skönhetsupplevelse att se japanskor spela fotboll med sin nätta stil och fina teknik men, som som Ferlin skrev, ”när skönheten kom till byn då var klokheten där”. 

Mest kompetenta truppen

Styrka, taktisk list, tuffare spelare, fysiskt starkare och effektivare kan få skönhet att blekna och när nittio minuter gått och fem minuters tillägg tragglats igenom så kan ingen påstå att svenskt 3-1 och semifinalspel mot Australien känns orättvist.

Sverige har gjort en briljant OS-turneringen där inledningsmatchen mot USA måste ha varit en av de absolut bästa matcher ett svenskt damlandslag gjort. Obesegrade hittills. Tolv mål på fyra matcher bekräftar effektiviteten. Stina Blackstenius har äntligen fått blomma som en beslutsam striker i en stor turnering, Kosovare Asllani är den mest spelbegåvade av dem alla, Caroline Seger sliter och knuffas och kämpar på mittfältet som hon gjort så länge man kan minnas och man kan tillfoga Carolina Rolfö och Sofia Jacobsson och Natalie Björn och många till – unga Bennison inte minst – som alla nått en högre nivå av spelförståelse, metodik och  kollektivt ansvarstagande som tillkommit under Gerhardsson. Så många kompetenta spelare i en svensk trupp har jag aldrig sett.

Inga japanskor mer

En elegant nick av Magdalena Eriksson, en klassavslut av Stina Blackstenius och en iskall straff av Asllani avgjorde. Straffar har blivit Sveriges trumfkort i den här OS-turneringen, i handboll som i fotboll. Hedvig Lindahl har gjort avgörande räddningar, VAR har varit på vår sida och håller sig Sverige på god fot med både teknik och domare så kan det nog gå ett steg till.

I slutet av turneringar är det inte sällan fysisk och mental trötthet som avgör. Turneringar sliter och Sverige har nu valt en modell där det krävs mycket spring i alla ben. 

Men ett psykologiskt övertag måste Sverige ändå ha på Australien.

Det skulle stärka Gerhardsson och hans team – har väl redan gjort – att hans fotbollsutbildning slutar med en praktfull examen. Så här mycket av den komplexa fotbollens alla moment har jag inte tidigare sett exponerade hos ett svenskt damlandslag. Och kvicksilverkvicka spelare som japanskorna behöver man inte möta mera. 

Sarah är enastående

Sarah Sjöström är en av världens och definitivt Sveriges främsta simmare, ja mest segerrika svenska idrottare alla kategorier. Det går knappt att räkna hennes titlar och mästerskapsmedaljer. Det är mycket som krävs för att hålla en plats som världsdominant så länge som Sarah gjort. Rätt gener förstås, den perfekta kroppen – lång, gärna lite stora breda fötter, rejäla handskopor, rätt proportioner åt alla håll, stenhård träning, rätt psyke, nerver att stå pall i de stora mästerskapen. I några enstaka fall skapas den perfekta idrottsmänniskan. Sarah är i det avseendet alldeles enastående. Men en liten jävla isfläck kan skära hål också i den perfekta skapelsen. Därför kanske hennes femteplats på 100 fritt är hennes största prestation hittills. Ett brott på en armbåge för en simmare i 28-årsåldern borde vara slutet på karriären. Konkurrensen är så hård, nya generationer trycker på och bara denna lilla defekt som återstår också efter operation och rehabilitering kan vara den lilla pusselbit fattas för att inte ha alla marginaler på sin sida. Idag finns också en annan dimension; äntligen har också simningen blivit ett yrke, i Sarahs fall ett företag med miljoninkomster, så det finns mer än idrottsliga skäl att kämpa vidare. Till glädje också för svensk idrott. För inte så länge sedan gällde det att tänka på framtiden, studier, yrkesval. Nu kan en stjärna av Sarahs lyskraft plaska ihop till en tryggad framtid. Om man aktar sig för fruset vatten.