”Detta eviga myspys. Jag har ännu aldrig mött någon som ångrat att de försökte ta sig ”mot sina drömmars mål” genom väldigt tuff träning, ett kämpande och gnetande år efter år”, skriver Willy Berggren. Foto: Scanpix.

Tänk er olika områden… Vi vill utveckla teknik genom forskning för att Sverige ska kunna hävda sig i en alltmer krävande internationell konkurrens.

Vil vill, vi kan, men…

• Våra tekniska högskolor ropar efter fler som läser ingenjörsinriktningar.
• Nyligen går högskolorna ut med att vi måste satsa på språk för att få Sverige konkurrenskraftigt i omvärlden.
• Svenska underhållningsprogram  söker ständigt efter talanger som kan sjunga och dansa genom Idol, Let´s dance, Melodifestivalen m fl.
Ungdomar flockas till utbildningar som kan ge dem det lilla extra.

I helgen genomfördes Riksidrottsmötet i Luleå. Jag hade hoppats på att stämman nu skulle sätta ned foten och påvisa hur viktiga våra idrottsföreningar, dess eldsjälar till ledare och tränare – och att vi måste vårda en av västvärldens viktigaste folkrörelser.

Nå, vad bidde det?

Ett evigt tjatande

Suck, jag vet inte vad man diskuterat som för denna folkrörelse framåt och hur stödet ska kunna öka. Men, en sak vet jag – åter detta tjatande om ”folkhälsa, demokrati, barn och ungdomar” mm mm. Det är tydligen meningen att vår idrottsrörelse ska göra allt det som inte samhället klarar.

Därför öser man över oss alla dessa floskler.

Sverige håller på att anta en inriktning för svensk idrott som är direkt fientlig mot det som idag negativt kallas ”elitidrott”. Jämför med min inledning!

Detta mys och må bra…

Varför tror någon att tusen och åter tusen barn, ungdomar och motionärer låter sig inspireras av våra framgångsrika idrottare?

Vad menar alla ni som överallt verkar tjata om denna ”folkhälsa”och styrning av samhällets ekonomiska stöd till idrotten?

Vad menar ni egentligen med de negativa anslag ni sänder till alla de som vill bli bättre i sin idrott?

Ska hela den svenska idrottsrörelsen nu vridas över till ett allmänt ”jogga – mysa – må bra – bara du har kul – ta hand om er – låt oss sitta ned och prata – rörelse”?

För över detta ”mys och må bra” på min inledning, var hamnar Sverige med den inriktningen?

Jag har varit idrottsledare och tränare hela mitt långa liv. Förmodligen har jag lett över tio tusen barn, ungdomar, elit och bredd i daglig verksamhet.

Alla drivs av att bli bättre

Jag påstår att varenda 14-årig innebandytjej i ett lag drivs av viljan att bli bättre och att laget ska bli framgångsrikt. Låt gärna denna flicka drömma om en framtida VM-final, liksom ingenjören, dansaren eller sångerskans önskan och drömmar om framgång.

Detta inspirerar hela vår nation och drar med sig kamrater och familjer framåt i gemensam glädje över att vara på väg mot något bra.

Tror någon att jag som skriver detta är fascist? Att jag utesluter de som inte lyckas att ta sig till toppen? Tror ni att jag står för ett elitiskt samhälle?

Okey, ni får väl tro vad ni vill men, vill vi inte inspirera och locka ungdomar att överträffa sig själva och försöka kämpa sig över hinder och motgångar – då får vi det samhälle vi idag kritiserar över stillasittande barn, apatiska och förstörande ungdomar. De inspireras av inget.

Träning har format dem

Jag träffar och umgås med hundratals av mina ”gamla” idrottare än idag. Jag har ännu aldrig mött någon som ångrat att de försökte ta sig ”mot sina drömmars mål” genom väldigt tuff träning, ett kämpande och gnetande år efter år.

De flesta blev inga stjärnor men, samtliga erkänner att detta arbete och tuffa utmaningar format dem som människor med ödmjukhet, förståelse för andras behov, lojalitet, självdisciplin och att satsa mot uppsatta mål. Kort sagt, vad vi alla behöver för vår utveckling.

Hurra för elitidrotten!

”Jag vill ge tillbaka”

Och notera, ingen av ”mina idrottare” har tjänat en endaste krona på sin idrott. Inte ens de ca 50 som tog sig ända fram till landslaget. Den situationen delar de med majoriteten av Sveriges elitidrottare.

En sak till… Hundratals av de som inte nådde toppen är idag fantastiska ledare för tusentals unga idrottare och gör en fantastisk samhällsinsats. ”Varför?” kanske någon frågar.

Det vanligaste svaret brukar låta så här: ”Jag vill ge tillbaka lite av det fantastiska som idrotten givit till mig. Jag vill att unga idag ska få uppleva lite av det, därför är jag ledare i idrott”

Sluta att motarbeta idrottens framtid!