En nystart för politiken och i lika hög grad idrotten, menar Camilla Hending. Foto: Tomas Oneborg, TT

Annons

De politiska partierna har en ibland mer än 100-årig historia bakom sig. När de bildades kring sekelskiftet var det startskottet för ett nytt samhällsbygge. Visionen var att skapa ett bättre liv för medborgarna och ge dem möjligheter till en lysande framtid. Riksidrottsförbundet bildades under samma tidsperiod och delade i stor utsträckning samma vision. Genom idrotten skulle vi dessutom få en frisk befolkning.

Idrott kostnadseffektivt

Idrottsrörelsen var den del av samhällskroppen som producerade god folkhälsa, högre medellivslängd och färre sjukdomar. Idrotten var också en bra plats för individen att integrera samhällets värderingar och utvecklas till en god medborgare. Socialisering var, jämsides med fysisk fostran, en viktig del av idrottens ideal och hittills har idrottsrörelsen verkligen levererat just de här kvaliteterna. 

Samhället, i betydelsen det offentliga, har i utbyte försett idrottsrörelsen med pengar, acceptans och legitimitet. Klubben har varit den administrativa hierarkin mellan samhällets avsikter i toppen och den idrottande människan på gräsrotsnivå.

Samhället har uppmuntrat människor till att vara medlemmar i en klubb därför att det varit ett kostnadseffektivt sätt att kontrollera och påverka hur mycket fotboll eller basket individerna verkligen spelat. De lokala aktivitetsstöden och stöden till lokaler och utrustning förutsätter en lokal föreningsadministration. De hade varit svåra att hantera på individnivå. Det här har fungerat. Hittills har samhället fått bra avkastning på sina satsade medel. 

Inför samma utmaning.

Både idrottsrörelsen och de politiska partierna nådde nog sin optimala prestanda för flera årtionden sedan. Medlemmarna har, sedan dess, inte direkt vallfärdat till styrelserummen eller tävlat om att bli ordförande. Det är uppenbart att båda institutionerna står inför samma utmaning.

Medborgarna har i och för sig visat att de gärna vill fortsätta idrotta och föra politiska samtal. Skillnaden mot tidigare är att idrottandet idag i ökande utsträckning sker utanför den organiserade klubbverksamheten i stället för inuti den. På samma sätt har den politiska diskussionen flyttat ut, till tidningarnas kommentarsfält, Facebook och Twitter. 

Eftersom idrottande och politiskt arbete alltså sker utanför de tidigare institutionerna blir det svårt att upprätthålla de förr så självklara relationerna. Folkhälsa produceras alltså inte enbart inom föreningsidrotten utan idrottandet sker numera lika ofta på gym, i löpspåret och på parkbänkar. Det betyder att satsningar på klubbverksamhet och organiserade föreningar i allt större utsträckning missar de individer som faktiskt tränar. Det innebär, i sin tur, att samhället och politiken snart kommer att se sig tvingade att fundera på om klubbverksamheten verkligen är det ställe där pengarna ger störst avkastning.

Inför två avgörande val

De politiska partierna och idrottens institutioner står nu inför två valmöjligheter. Antingen förändrar man människorna så att de åter passar in i föreningsstrukturen eller så förändrar man organisationerna för att passa dagens medborgare. 

Idrottsrörelsen försöker nog anpassa sig till ett förändrat samhälle. De understryker vikten av ett mer framtidsorienterat synsätt och uppmanar till diskussion om organisationens former och innehåll.

Frågan är om de vågar släppa på själva fundamentet, rörelsens infrastruktur och åter framhålla idrottens kärna. Grunden, det som en gång i tiden var synonymt för rörelsen; idrottens förmåga att skapa glädje, lust och mening åt människor, måste hamna i fokus igen.

Måste anta visioner

Politikerna borde, och försöker säkert, på samma sätt blicka framåt och beskriva sina visioner om ett framtida samhälle. På samma sätt som de så framgångsrikt gjorde för 100 år sedan. Drivkraften och motivet, nu som då, måste vara att ge medborgarna bättre förutsättningar för ett gott liv.  

Men det vi ser nu är tyvärr inte en sådan återgång till syftet, visionen och varför-frågorna. Trots försök i den riktningen så är verksamheternas huvudsakliga fokus i stället det motsatta. Det tycks bli allt mer konkret och jordnära för varje år.

Politikern vill inte förändra världen längre utan nöjer sig med att vilja bilda regering. Idrottsledaren vill inte heller förändra världen längre utan nöjer sig med att vilja arrangera ett OS. Verktygen har blivit sin egen belöning.