De svenska succétjejerna i handboll tog sig tid och hejade fram herrlandslage på onsdagen. Men de var tämligen ensamma på läktarna. Foto Niklas Svahn

Pandemin är förstås ett övergående problem, men den blottar en del av problemen. Förr i tiden var OS ett viktigt tillfälle för ledare att träffas. Sånt sker idag nästan lika bra via Zoom, Teams och andra digitala kanaler.  Ändå skickar SOK 185 ledare, betydligt fler än idrottare.

De 76 är rimliga

De 76 som är förbundskaptener, medicinsk personal och liknande är förstås rimliga. De andra 110 är en kvarleva från en tid då möten bara kunde ske fysiskt.  

Nu när klimatkrisen utlöser den ena katastrofen efter den andra är det helt enkelt inte rimligt att 110 svenskar flyger till Japan för att prata med andra ledare som har flugit dit från sina länder. 

Självklart är det inte rimligt ur ett pandemi-perspektiv heller, men den invändningen tror vi förstås kommer försvinna. Det gör inte klimatkrisen.  

I min ungdom var OS ”Da shit!” som lite yngre människor skulle säga.

Då gällde bara OS

Så länge inget världskrig utbröt så var det bara OS som gällde under de veckor OS pågick. När jag idag surfar in på Expressen.se och väljer ”Sport” Expressen.se så får jag välja på: 

– Hockey

– Fotboll

– Play

– Målservice

-Trav(!) 

– Tips och Odds

– Föreningsliv

– E-sport

– Innebandy

– Friidrott

I slutet av juli tilldelas alltså vintersporten Ishockey högsta prioritet. OS är inte ens med på listan. Nio tiondelar av menyn har ingenting med OS att göra. Det är nästan lika illa på Aftonbladet och DN.   

Första invigningen jag missat

Att invigningen inte fick fler amerikanska TV-tittare än en vanlig söndagskväll med NFL-fotboll beror förstås delvis på geografin. Vem vill titta på sport halv åtta på morgonen? 

Själv tog jag inte ens reda på när den visades. Det är den första OS-invigningen jag missar.  Entusiasmen saknas helt enkelt.   

Ett större problem är att allt färre vill se hela matcher och lopp. Vi nöjer oss med att streama målen, målgångarna och de avgörande kasten i brottning och judo. Det minskar möjligheterna till annonsering med sisådär 90-95 procent. 

Vi skålade för Sverige efter 3-0 mot USA, men ingen av oss hade sett matchen. Vi läste resultatet och streamade målen.  Det sänker förstås priset på TV-rättigheter i kommande OS. 

En idrottsrörelse för alla länder har inneburit att OS och VM allt oftare hamnar i länder som inte delar våra västerländska värderingar.  Det är ett ofrånkomligt resultat av principen ett land en röst. Diktatorer har förstås lättare att smörja mindre nogräknade delegater och att på hemmaplan få igenom ett beslut om att satsa ofantligt många miljarder på ett PR-jippo än vad ett demokratiskt land som Sverige har. 

Den olympiska rörelsens bleknande framtid är däremot inte något problem för idrotten. Det är därför jag vill jämföra med de amerikanska biltillverkarna. Den som gillar att köra bil har nu mycket fler möjligheter. 

”Kreativ förströelse”

En Tesla är en mycket bättre bil än vad de bensinslukande monstren från GM och Ford någonsin var.  Bilindustrin är ett bra exempel på Harvard-professorn Joseph Shumpeters gamla tes om ”kreativ förstörelse” som beskriver hur nya industrier växer ur skärvorna av de gamla.  ”Den enes nöd är den andres bröd”.  

Jag vet inte vad som tar vid efter de olympiska spelen, men jag tror det kommer vara bättre.