Senast kostade VM 25 miljoner

Svenska Ishockeyförbundets ja till VM 2025, tillsammans med Danmark, sänder kalla kårar. Ordföranden Anders Larssons stora förtjusning är svår att dela. Senast det begav sig, Globen 2013, slutade visserligen i VM-guld och sportslig succé men ekonomiskt var mästerskapet en härdsmälta.Förbundsmötet, i juni 2013, hölls delvis inför stängda dörrar. När VM-ekonomin stod på dagordningen, kördes media ut. VM-bokslutet, samarrangemang med Finland, visade på minus 25 miljoner kronor. Distrikt och föreningar rasade och dåvarande förbundsbasen Christer Englund tvingades ta upp ett lån hos Riksidrottsförbundet för att klara drift och löner för kansliets anställda.

Tre Kronors spelare lämnar banan och mästerskapet och deppar rejält efter förlusten med 5-4 efter förlängning och förlust mot Finland i torsdagens kvartsfinal i ishockey-VM i Steel Arena. Foto: Claudio Bresciani / TT

Sverige och Finland samarrangerade både 2012 och 2013, det finska förbundet hade en helt annan kontroll och kunde redovisa hela 70 miljoner plus.

Misslyckat koncept

Det svenska konceptet var kantat av misstag, bland annat för höga biljettpriser och dyra biljettpaket som inte alls efterfrågades av fansen. Globens tomma stolar blev en symbolbild som sänkte arrangemanget.

Christer Englund klagade över spelprogrammets utformning, 16 lag och totalt 64 matcher. IIHF, det internationella förbundet, avslog tidigt alla tankar på en ny modell och fortfarande spelas VM med 16 lag och 64 matcher.

Internationellt är hockey-VM en pålitlig kassako och av senare års VM-arrangörer är det endast Sverige som har misslyckats. Det internationella förbundet har alla kommersiella rättigheter, arrangörslandets bokslut baseras i huvudsak på hur framgångsrik biljettförsäljningen är.

Danmark lyckades mycket väl 2018, och redovisade över 30 miljoner plus.

Nu har Anders Larsson ett förberedande avtal med Danmark, med baktanke att sprida risker och dela på festen. Det kan förstås fungera men bygger på att hans VM-organisation håller måttet, och inte svävar i väg i det blå som huvudansvariga gjorde 2012-2013.

Blekt Dream Team

Redan månader före första nedsläpp ringde varningsklockor när den ena konsulten efter den andra hade svängdörrar till VM-kansliet.

IIHF:s ja till Sverige var ett välkommet plåster på såren efter uttåget i Koscie. Ett fiasko av nästan samma tyngd som den osannolika insatsen mot Vitryssland i Salt Lake City OS 2002.

Dream Team-uppställningen den här gången bestod av 21 etablerade NHL-proffs med en snittlön på 28,9 miljoner, den totala årslönen uppgick till 724, 6 miljoner, allt tidigare redovisat i Idrottens Affärer.

26 mål bakåt på åtta matcher, den sämsta noteringen på 28 år, trots närvaro av två kritikerhyllade målvakter, Henrik Lundqvist och Jakob Markström. Det är kalla fakta som svider, och som understryker att coach Rikard Grönborg aldrig fick ihop sina stjärnor – den här gången.

Kanske var det ödmjukheten som saknades, laget var på hal is redan i gruppspelet. Gruppens ”blåbär” skapade även de mängder av chanser i Tre Kronors zon. Det brukar också sägas att tur förtjänar man – mot Finland hade Fru Fortuna tagit sin hand från blågult.

För annars hade väl Patrik Hörnqvist skickat in 6-4 i tom finsk målbur, pucken studsade i stället i sargen och ”Lejonen” kunde käka upp svenska ” lamm” som finsk press fyndigt rubricerade.