I samband med årets upplaga av European Sport Management Conference (i Sevilla i september) arrangerade Institutionen för idrottsvetenskap vid Malmö universitet i samarbete med Fritidsförvaltningen i Malmö stad och Skåneidrotten en gemensam workshop på temat Sport and Integration from a Policy and Governance Perspective.
Att tre sektorer gör detta tillsammans är ganska unikt och väldigt fruktbart! Under workshopen presenterades Malmös satsningarna på drop in-aktiviteter för att locka malmöbor som i vanliga fall inte deltar i föreningsidrotten att komma och prova på utan krav på medlemskap. I den icke föreningsaktiva gruppen är unga med utländsk bakgrund, nyanlända och flickor överrepresenterade.
De här aktiviteterna blir allt vanligare, inte bara i Malmö utan över hela landet. Ett problem är att aktiviteterna riskerar att (för)bli separerade från föreningens ordinarie verksamhet. Ett annat problem är att de som är med i drop in-aktiviteterna ganska sällan blir medlemmar och därmed integreras i den ordinarie verksamheten.
Eftersom den svenska idrottsmodellen och stödsystemen som är kopplade till denna bygger på medlemskap är det i nuläget ett problem, som talar för att diskussionen om en modernisering av idrottsmodellen fortsätter.
Utifrån rådande strukturer kan man säga att de som lyckas skapa attraktiva drop in-aktiviteter som resulterar i att deltagarna blir intresserade också av föreningens övriga verksamheter och blir medlemmar har lyckats väl med inkludering och kanske i förlängningen till en ökad integration.
Förhoppningen är ju att idrottsföreningar som arbetar med sådana här strategier kan bli mötesplatser för människor med olika bakgrund.
Om vi återgår till workshopen där Malmös drop-inprojekt presenterades så räckte en kvinna från Nederländerna upp handen och frågade om hur projekten påverkar den ordinarie verksamheten och ursprungliga medlemsbasen.
I Nederländerna har de nämligen sett att idrottsklubbar som arbetar med integrationsstrategier och lyckats rekryterat personer med utländsk bakgrund, främst nyanlända, tenderar att förlora de ursprungliga medlemmarna som alltså inte tillhör gruppen nyanlända. Hon talade i termer av drop-outs.
De nederländska medelklassungdomarna, som hon uttryckte det, är inte intresserade av att vara med i klubbar med unga från olika länder. Eller om det är deras föräldrar som misstycker kan man kanske undra….
Med andra ord: de klubbar som arbetar aktivt med att skapa inkludering lyckas kanske skapa aktivitet men knappast integration utan snarare en ny form av segregering. Begreppet ”integrations” etymologiska betydelse är att sammanföra och nyskapa. Det lyckas man uppenbarligen inte med.
Jag började fundera på om detta också är ett växande problem inom den svenska idrotten. Kanske. Vi vet att så kallade integrationssatsningar tenderar att vara skilda från den ordinarie verksamheten, men är problemen med drop-outs påtagliga?
Förra året slogs det upp att fotbollsklubben Sorsele IF hade drabbats av en dränering på ursprungliga medlemmar (i detta fall fotbollskillar) när nyanlända killar började spela i klubben. ”Klubben, som några år tidigare hade kammat hem över en halv miljon i bidrag för just integrationsarbete, var i kris”, stod det att läsa i Västerbottens-Kuriren den 23 maj förra året.
Jag är nyfiken på hur vanligt detta fenomen är. Vilka erfarenheter har föreningar runt om i Sverige? Kontakta gärna mig och berätta.
När arbetet med att välkomna nya aktiva, oavsett ursprung, leder till drop-outs i andra änden har vi ett problem som måste hanteras.