Magnus Muhren gråter efter sin sista bandymatch i karriären, den matchsom innebar SM-guld. Foto: Pernilla Wahlman, TT

Vad vi åskådare förväntar oss blev så uppenbart vid bandyfinalen på Friends arena på söndagen. 

Det är så med all idrott, vi bär på bilder av hur det ska bli.

På ett speciellt sätt…

I synnerhet när tillfället bara uppstår en gång på året. Så är det med SM-finalen i bandy och just i går fick jag tillfälle att höra kommentar från olika gäng av åskådare.

Där fanns de som var vana vid att se bandy, sedan de som har en tradition att gå tillsammans på just SM-finalen och ytterligare en kategori, de som sällan brukar kolla på bandy men nu såg tillfället.

Påfallande många hade kommentarer runt det traditionella som de uppskattade och det de saknade som en konsekvens av allt det bekväma inne på Friends.

Det visar på nytt att allt inte är så självklart.

Ingen given succé

Ett besök i den finaste av alla idrottssalonger i Sverige är inte bara därför en succé.

Det blev något annat.  Rent av lite närmare sanningen.

Premiären i fjol var ett enda galaparty med 40 000 åskådare som fick uppleva en folk- och bandyfest större än någonsin. Knappt en enda stol var ledig, matchen innehöll så mycket nerv och spänning som man kan önska sig och slutligen fick vi se ett hav av grön glädje eftersom Hammarby vann.

Från 40 000 då till 20 000 åskådare nu.

Det var bara halva antalet åskådare jämfört med i fjol och det kändes lite tveksamt när man tittade runt och såg en delvis tom arena.

25 000 i oväder, 20 000 i värmen

Tanken bakåt i tiden var oundviklig. Till Uppsala och Studenternas IP som länge var skådeplatsen för en av svenska idrotts mest klassiska arrangemang. 

Som 2010 och mötet Hammarby-Bollnäs (3-1). Det snöade något så kopiöst att folk på plats skrattade åt det eländiga vädret. Domare eller arrangörer kunde inte gärna skicka hem folk utan man tog beslutet att spela 3×30 minuter och så skedde trots att snön vägrade ge sig.

På läktaren stod 25 560 med vardera en decimeter snö som extra mössor på huvudet.

25 000 då i ovädret, 20 000 nu i värme… Det ger en viss eftertanke.

Kunden har rätt

Åskådaren är en kund i alla idrotter och kunder ska man lyssna på.

Nu gjorde både Västeråsklacken och Sandvikens supporters allt för att höja stämningen. De gjorde det bra, men kunde inte gärna ersätta 20 000 åskådare som aldrig kom.

Varför så många uteblev? Utgången  av semifinalerna i SM-slutspelet blev helt fel, ur bandyförbundets synvinkel.  Villa Lidköping och Hammarby förlorade, Sandviken och Västerås vann. 

I skenet av pengarnas betydelse det sämsta som kunde hända i kombinationen med att nyfikenhetens behag inte längre existerade.

Tre om budet

Undra förresten hur förbundet resonerar och vilken tankeställare den här matchen innebar. Uppsala Kommun försökte i det längsta spjärna emot för att behålla finalerna som var plusaffärer via 20-25 000 besökare i stan. 

Likaså ville Tele2 Arena vid Globen ha ett ord med i laget eftersom man  där också kan göra is. Men den arenan föll ur bilden eftersom bygget blev försenat.

I det läget erbjöd Friends Arena sådana villkor att bandyförbundet inte kunde göra annat än buga och tacka. Friends köpte helt enkelt hem bandyfinalen via förmånliga villkor. Ett fem-årskontrakt undertecknades, vikten av många event var viktigare än att se kostnaderna för att göra is i inte ens en vecka. I fjol var det en succé i många bemärkelser, men årets finaldagar blir desto mer kostsamma. 

Och det sker just nu när Friends inte alls har råd med sådana här affärer.