Svarta rubriker i de tyska tidningarna på onsdagen efter Sveriges upphämtning till 4-4 i VM-kvalmatchen mot Tyskland i Berlin. Sverige vände ett underläge med 4-0 till 4-4 i slutsekunderna. Foto: Anders Wiklund, Scanpix

Smekmånaden var för länge sedan över, den inledande entusiasmen över en kapten med en glättigare yta än företrädarens hade mattats av, ännu en ny landslagsformation förbryllade och ett vilsekommet, räddhågat, stelbent landslag hade bjudits på åksjuketabletter av twittrarna efter tyskarnas bollkarusell i det svenska straffområdet.

Ett vettskrämt lag

Att det till slut blev 4-4 förändrar i grunden inte min bedömning av en förbundskapten som saknar en röd tråd i det han säger och gör.

4-4 var kapten Ibrahimovics och hans lekkamraters förtjänst.

De slogs för sin heder, den som var på väg att flyga ifrån dem på grund av ett felkomponerat och vettskrämt lag.

Det hade ändå inte hjälpt om inte det tyska laget – och det är egentligen ännu mera överraskande än att Sverige gjorde fyra mål – totalt lagt ner verksamheten, lämnat inspiration och entusiasm kvar i omklädningsrummet under pausvilan – de kunde ju vara bra att ha vid senare tillfälle.

Det märkligaste någonsin

Sveriges 4-4 – kanske det märkligaste jag någonsin sett av det svenska landslag jag intensivt och nära följt sedan mitten av 60-talet – växte fram ur nya misstag av Hamrén.

Ja, men han gjorde ju kloka byten?

Om dina närmaste håller på att drunkna för att du tagit dem ut på djupet i en sjöfarlig båt, finns ju inte så mycket annat att göra än att kasta ut alla bojar du har och hoppas att alla kan klänga sig fast och ta sig i land.

Så många frågor

Fotbollslandslagets 4-4 i Berlin, Kim Källströms tre målservar, aggressiviteten, löpningarna, fighterglöden som kom från ingenstans i andra halvleken, var egentligen en snyting till mannen som tagit ut laget och bestämt spelmodell.

Hur kunde Hamrén tro att hans stabbiga innerbackar skulle stå pall när de satte sig i Isakssons knä och bjöd in tyskarna att leka som de ville på ”våran” gård?

Hur kunde han för tredje matchen i följd välja Pontus Wernblom som redan mot Kazakstan borde ha spelat sig ur laget?

Hur kunde han välja Samuel Holmén, nästan debutant på den här nivån, borta mot Tyskland?

Hur kunde han välja bort Källström?

Märkliga val ideligen

Han har gjort märkliga val hela året, Hamrén.

Mattias Ranegie var plötsligt landslagsmässig efter några veckor i Italien trots att han är lika lite landslagsmässig nu som han var tidigare i Malmö FF.

Anders Svensson har åkt ut och in.

Chippen Wilhelmsson likaså.

Tobias Hysén fick vara med i våras när han var ur slag, petades ur truppen när han visat fin form i Allsvenskan.

Mot Färöarna tyckte Hamrén att Ranegie och Zlatan skulle passa bra, stora starka spelare behövdes mot de fysiska motståndarna. Wernblom likaså. I nästa mening tyckte han att snabba, tekniska spelare vore bättre.

Vad sa karln egentligen?

Och han valde i den matchen (på konstgräs) bort Anders Svensson, dirigenten i det lag (Elfsborg) som bevisligen är Sveriges bästa på konstgräs. Helt ologiskt.

Inför matchen mot Färöarna sa han något av det märkligaste jag hört: ”Det viktigaste är kanske inte att börja med det bästa laget, det är kanske bättre att sluta med bästa laget.”

Så det var alltså en medveten coachning i Berlin? Spara det bästa till sist.

Förvirrande, minst sagt.

Sagolika turen att ha en viss spelare

Hamrén har haft den sagolika turen att ändå ha Zlatan Ibrahimovic i sin trupp. Det är han som gång på gång räddar föreställningen.

Men detta var förstås ”once in a lifetime”.

Det hade aldrig hänt och kommer aldrig att hända igen.

Det var bedrövligt mot Kazakstan. Dåligt på Färöarna. Katastrofalt illa i Berlin – tills tyskarna satte sig ner i ölhallen och lämnade fältet fritt för svenskarna.

Jakten på den röda tråden går vidare.

Jobbigt för Mårts

Mycket fotboll nu. Jobbigt för Per Mårts. Läste att hockeyns förbundskapten tycker att hans sport sätts på undantag i medierna.

Jag vet inte vilka tidningar han läser men mina kvällstidningar är fulla av ishockey (eller hjärnskakningar), i TV-kanalerna är det hockey varenda dag, en gång om året direktsänds till och med junior-VM.

Om Per Mårts kliver upp på en pall och skaffar sig överblick utanför sargen skall han finna en värld som vimlar av sporter som verkligen borde gny över utebliven publicitet och samtidigt skall han finna en fotboll så stor i ett internationellt perspektiv, att ishockeyn vid den jämförelsen får orimligt mycket utrymme i svenska medier.