Foto: Andreas Hillergren / TT
Att en så bra spelare som Markus Eriksson på tio år dragit in mindre prispengar än vad en plats i tredje omgången i årets Wimbledon ger visar på en fördelning som jag tror är ogynnsam för sporten.
Det finns många unga talanger som tvingas lägga av eftersom de inte har råd att fortsätta och föräldrar skuldsätter sig för att deras barn ska ha möjlighet att satsa.
Det borde ligga i Internationella tennisförbundets (ITF) eget intresse att förbättra villkoren för spelarna på ITF-touren. Visserligen tar sig de som senare blir sportens största stjärnor snabbt därifrån men det handlar också om att få en stor återväxt på bredden. Eftersom genombrotten sker beydligt högre upp i åldrarna – snittet på spelare som första gången slår sig in på topp 100 ligger på runt 24 år – krävs en betydligt större ekonomisk uthållighet än förr.
Att många faller bort är naturligt eftersom de inte har vad som krävs i spelstyrka, fysisk eller mental styrka.
Men att också de som har detta men saknar ekonomiska förutsättningar att satsa försvinner bort på vägen slår inte bara mot individen utan också mot sporten.
ITF har en välfylld kassakista. Hög tid att ta ur den för att bättre än nu vårda talangerna i plantskolan.
Markus Eriksson är 27 år och har passerat talangstadiet. Men hans dröm lever och det är så härligt att höra honom berätta att han inte för en sekund ångrar sitt yrkesval utan älskar att träna och tävla.
Han har ett begränsat register och kantig spelstil men är med sin träningsflit, kampvilja och inställning en fantastisk förebild och en viktig kugge i svensk tennis.
Där har många som fått mer ”gratis” mycket att lära.
___