Charlotte Kalla och övriga tjejer i skidlandslaget har aldrig haft en kvinnlig ledare. 51 karlar har däremot passerat under åren, men inte en enda kvinna! Foto: Fredrik Sandberg, TT

Läs också om Petter Northugs nya affärer

Mattias Persson, Johan Granath, Rikard Grip, Mats Larsson, Joakim Abrahamsson, Magnus Ingesson, Gunde Svan, Lars Öberg, Hans- Erik Schultz, Robin Johansson, Rickard Larsson, Per- Åke Yttergård, Lars Selin, Tobias Långberg, Inge Bråten, Magnar Dalén, Ola Rawald, Johan Sares, Per- Erik Rönnestrand, Bengt Stattin, Tore Gullen, Ulf Karlsson, Thomas Alsgaard och Arild Monsen.

En kvinnlig ledare för 20 år sedan

Det skulle kunna vara herrlandslaget i ishockey. Eller herrlandslaget i vilken idrott som helst. Men istället är det här namnen på de som varit tränare, förbundskaptener eller längdchefer för svenska längdskidlandslagets seniorverksamhet de senaste 15-20 åren.

Sedan Åsa Mattsson var tränare för damlaget för 20 år sedan har förbundets tränare, ledare och chefer bestått av noll procent kvinnor och 100 procent män. Verksamheten har skapats, formats och styrts av män. År ut, år in.

2013 redovisade Svenska Skidförbundet (alla grenar) sifforna 51-0 i fördelningen kvinnor och män. 51 män. 0 kvinnor. Av Riksidrottsförbundets 70-talet representerade specialidrottsförbund fanns inget förbund som uppvisade fullt lika skev fördelning, fullt lika manlig dominans på ett så stort antal poster som just skidförbundet.

Inte van vid annat

Som elitidrottande kvinna är man rätt van att befinna sig i en manligt präglad miljö.

Tränarrollen är så manligt förknippad att man nästan har svårt att föreställa sig att det skulle vara på något annat sätt. Strukturen är så befäst att man nästan inte ser den. Det har ju alltid varit på det här sättet. Under min egen idrottskarriär från junior till senior har jag hittills inte haft en enda kvinnlig ledare bortsett från de som har hoppat in tillfälligt på helger vid enstaka tävlingar.

Att könet inte är viktigast, utan kunskapen, liksom att kvinnor inte själva vill bli ledare, är de vanligaste förklaringarna till varför det ser ut som det gör. Förklaringar med vilka man indirekt menar att det överhuvudtaget inte finns några kompetenta kvinnor och att man helt enkelt nöjt sig med att kvinnor saknar intresse.

Frågan man då ställer sig är om man inte behöver gå längre än så. Om det stämmer att kvinnor inte vill, behöver man då inte fråga sig varför? Varför vill kvinnor inte bli ledare i Svenska Skidförbundet? Eller om de, mot förmodan saknar kompetens, hur ska vi då göra för att de ska få den kompetensen?

Män rekryterar män

Strukturer förändras inte av sig själva. Vill man förändra något på riktigt måste man sätta in åtgärder. Uppmuntra kvinnor. Starta ledarkurser för kvinnor. Anpassa tjänsterna så att de passar kvinnor. 

Förändring krävs i en organisation som bara är uppbyggd för att passa män, mäns normer, mäns värderingar, deras attityder och livsstil. Män rekryterar män. Som tänker som dem. Som passar in i deras uppbyggda mallar.

Överallt i övriga samhället finns det idag kvinnor på ledande positioner. Som leder börsnoterade företag, riksdagspartier och stora organisationer. Vad rättfärdigar att idrotten är mer konservativ jämfört med andra platser i samhället? Vad är det i skidförbundet som gör att fördelningen ser ännu skevare ut än i övriga idrottsförbund?

Behövs både män och kvinnor, alltid

Könet är inte det viktigaste heter det. Nej, könet är såklart inte det viktigaste.

Jag har själv haft både bra och dåliga manliga tränare genom min idrottskarriär, på samma sätt som jag säkert skulle haft med bara kvinnliga. Den här frågan handlar inte om kvinnor eller män är bättre som ledare, utan om att både kvinnor och män behövs. Olika mycket för olika personer, ofta som mest i unga år. Men de behövs. Alltid.

Under en ganska lång tid har jag frågat mig varför ingen ens reagerar på denna obalans. Knappt ens reflekterar. Som att det vore naturligt med 51 män och 0 kvinnor. 

Som att det är en befäst sanning som inte går att förändra att män vill vara ledare och att kvinnor inte vill det. På samma sätt som att kvinnor inte vill fortsätta åka skidor när de fått barn, medan män vill det. Eller att kvinnor varken vill ta plats eller vara med och påverka överhuvudtaget, eller att de saknar kompetens och viktig erfarenhet.

Någon som balanserar klimatet

Det viktigaste är givetvis inte att vi vare sig har specifikt en kvinnlig förbundskapten, en kvinnlig förbundschef eller en kvinnlig damtränare. Det viktiga är att det finns någon kvinna på någon plats. Någon som kan balansera klimatet, någon som kan skapa jämvikt.

För att fler tjejer ska fortsätta idrotta behövs kvinnliga förebilder och ledare att identifiera sig med. Som förstår en ung kvinnas känslor och tankar, lyfter tjejers typiska frågor och skapar balans mellan manligt och kvinnligt. Som har andra lika viktiga ledaregenskaper som de manliga, som har en annan typ av kompetens.

Genom att inte använda oss av halva befolkningen kunnande missar vi både kunskap, pedagogik och inte minst en god psykologi.

De måste uppmuntras

Jag vet att inte alla kvinnor tänker som jag, prioriterar som jag och vill samma saker som jag. Men jag vet också att det finns mängder av duktiga kvinnor med bra kompetens som inte kommer till tals. Kompetens som tyvärr inte värderas lika högt eller som de på grund av föreställda normer inte själva ens är medvetna om.

Tyvärr underskattar kvinnor alltför ofta sin egen kompetens. Tror att de inte kan, när de i själva verket sitter inne på massor av värdefull kompetens. För att de inte uppmuntras att tro att de kan. För att de inte uppmuntras att ta plats.

I vilket fall hoppas jag att det inom en snar framtid dyker upp en kvinna som kan visa vägen för andra kvinnliga ledare. Som visar att kvinnor visst vill bli ledare, som visar att även kvinnor kan kombinera tränaryrket med exempelvis familjeliv. På samma sätt som manliga tränare gör som har familj.

Och jag hoppas framförallt på att fördelningen 51-0 inte gäller år 2015!