Åge Hareide frågar sig vad den här säsongen ska sluta med. Foto: Kerstin Joensson, AP Photo/TT

Det var lite magi i luften när MFF gjorde en av svensk klubbfotbolls bästa matcher på årtionden (men förlorade) hemma mot Atletico Madrid.

Så nära – men ändå för långt bort.

MFF skulle utmana

Dock; vi såg ett lag som tack vare rätt komponenter, unison kampinsats, några toppspelare och skicklig ledning bjöd upp till respektlös dans med de bästa.

Hundratals miljoner ramlade in, svansföringen höjdes;  MFF skulle bli Nordens främsta fotbollslag och utmana lag från länderna under De fem stora.

I fotbolls-Sverige uttrycktes t o m farhågor om att Malmö nu skaffat sig en närmast ointaglig position. Med sin goda ekonomi, sin dominans i ett stort upptagningsområden för talanger, publik och finansiärer.

Inför säsongen 2015 trodde i stort sett alla s k fotbollsexperter på ett nytt succéår.

Hade mina tvivel

Man skall inte i onödan citera sig själv, men inför den här säsongen uttryckte jag i en krönika i Idrottens Affärer farhågor och försökte dämpa den optimism som rådde, inte minst i klubben. Där talade både tränaren Åge Hareide och sportchefen Daniel Andersson om en trupp som t o m var starkare än den som gjorde CL-sensation. Påhejade naturligtvis av okritiska hovvnarrar i presskåren. 

Jag hade mina tvivel. Kunde inte se att de karaktärsspelare som försvunnit fått likvärdiga (och definitivt inte bättre) ersättare.

Och i år har MFF i stort sett sålt ut ett helt lag. Landslagsmålvakten Robin Olsson gick till underpris på en sommarrealisation till ett land utan pengar.

Om inte ens MFF kan hålla emot, vem skall då kunna?

Då är det kört

Det finns en oskriven regel i Malmö FF, stadgad redan under hövdingen Eric Persons tid, att MFF aldrig hindrar en spelare som vill pröva lyckan utomlands. Men det var under amatörernas tid när spelarna hade vanliga arbetarkneg, när kontrakt saknades, när klubbarna inte hade några ekonomiska möjligheter att själva hålla välavlönade spelare.

Någon gång måste klubben krypa fram ur skuggan från den gamla, nästan sagoomspunna, epoken.

Det går knappast att hävda långsiktighet, stabilitet, viljan att bli Nordens bästa lag och internationellt konkurrenskraftig och på ett år sälja ut ett helt lag.

Kanske går det inte att hålla emot, kanhända är det stort och vackert att hela tiden göra spelarna till viljes.

Om så är; då tror jag inte längre att svensk fotboll någonsin kan göra det som MFF fjol gav antydningar om, nästan lovade. Då är det kört för svensk klubbfotboll.

Mycket på spelarnas villkor

Det är spelarnas marknad. Bosmandomen är ur ett människorättsperspektiv ingenting att beklaga. Men fotbollen idag är också en ekonomisk spelare på en gigantisk marknad, klubbarna är företag och kontrakt till för att följas och utnyttjas.

Om MFF velat bygga sten för sten på ett mera hållbart bygge, ta försiktiga steg mot högre internationell klass borde klubben (och andra svenska klubbar) se till att kontrakterade spelare i varje fall fick spela av minst femtio procent av kontraktstiden innan de såldes. Kontrakt borde skrivas så att de saxade i varann så att truppen bara behövde förnyas i små delar, att en stomme kunde vara kvar.

Här måste finnas lite större mod och uppfinningsrikedom i svensk fotboll – kanske borde Föreningen Svensk Elitfotboll ta ett samlat grepp om problemet – annars blir t o m den klubb med störst förutsättningar på nästan alla plan, Malmö FF, bara en sluss som spelarna blåser igenom så fort, att de inte ens hinner möblera upp sina lägenheter. Flyttkartongerna står och väntar på nästa transport.

Ett sönderköpt lag

Jag vill inte tro att detta måste bli svensk fotbolls öde för all framtid.

Om det är så måste man lägga ner de internationella ambitionerna.

Idag är det lika lätt att köpa sönder Sveriges bästa lag som för en fiende att våldta vårt försvarslösa land.

Missbedömningen av årets trupp från de närmast ansvariga oroar mig.

Överskattningen av norska förstärkningar inte minst.

Från lojt till lättsinnigt

MFF vinner inte Allsvenskan i år.

Laget har läckt som ett såll också på planen.

Inte ens en sensationell vändning av 0-2-underläget efter första matchen mot Salzburg i första matchen av CL-kvalets tredje omgång – kan undanröja mina farhågor.

Med en så hejdlös omsättning i en spelartrupp går det inte att skapa stabilitet och långsiktighet.

Det som var lojalt, tryggt och välorganiserat grupparbete i fjol har blivit lättsinnig individualism med en helt ny ensemble i år.

Det håller inte.