Många klubbar i Stockholmsidrotten lever under knappa villkor. För fotbollsklubbar är gräsplaner inte att tänka på i många klubbar utan grus får duga. Foto: Tomas Oneborg, Svd/Scanpix

2012, och allt är sant. Det finns så många dystra exempel överallt i huvudstan.

Den efterlängtade evenemangsarenan…

Som historien om den tilltänkta evenemangsarenan som skulle uppfylla behovet för många föreningar, en anläggning som var så efterlängtad.

När Stockholmsarenan började diskuteras hade stadens politiker och tjänstemän ett väldigt seriöst anslag – Stockholm behövde en evenemangsarena för många olika aktiviteter och med idrott som basen.

Redan från början utgick man ifrån att marken där Söderstadion ligger skulle säljas och vara huvudgrundplåt till detta bygge. Det lät så bra, äntligen!

Den stora chansen

Plötsligt inbjöds idrotten till en presentation eftersom ett arkitektkontor fått uppdraget att utifrån ett stort antal utgångspunkter genomföra en första hearing. Jag gick dit med en oro och misstanken att fotbollens ”kostymgubbar” skulle framföra sina önskemål om en fotbollsarena.

Jag tog därför initiativet när genomgången var över och berömde staden för att vi nu kunde se fram emot en ”riktig evenemangsarena för många idrotter och evenemang”. Jag representerade de många mindre idrotterna och var noga med att fråga om de tänkt på att göra arenan flexibel med löparbanor, höj- och sänkbara scenarrangemang, teleskopläktare mm.

Jodå, staden ville verkligen fånga upp dessa signaler eftersom det här var den stora chansen under de närmaste 50 åren. Jag minns att jag reagerade på att kostymgubbarna var väldigt tysta och blev väldigt misstänksam.

Men så kom fotbollsfolket

Det gick ca ett och ett halvt år innan fotbollsklubbarna började agera för en egen anläggning. Det var ett jäkla springande i Stadshusets korridorer i arenafrågan. I media började man tala om Hammarbys hemmaplan och den nya fotbollsarenan.

Plötsligt fanns det ingen som offentligt talade om stadens flexibla multiarena.

Hur gick detta till? Jag kan bara gissa…

De många små idrotterna har vare sig tid, resurser eller utrymme i media att framföra sina åsikter.

Bland stadens tjänstemän gick snacket: ”Det kunde man ge sig faan på. För dessa pengar hade vi kunnat bygga 100 vardagsanläggningar till idrotten. Det var det vi misstänkte – fotbollen har lobbat sig fram till en arena för sina ändamål och som vanligt struntar man i andras behov”.

Hur kan det få ske?

Själv undrar jag hur man kan ta skattemedel, kommunalt ägd mark och sälja den, ändra syftet under resans gång och stolt presentera en ”särarena”. Faktum är ju att Stockholms stad har gått fotbollens intressen och struntat i övriga.

Stockholm har under de senaste tio åren förändrats snabbt. Idag gäller bara pengar och vinster där stora företag och deras planer går före allt annat. Stadens ytor är exploateringsytor i första hand.

Bostadsbristen och ett mycket snabbt växande behov har stadsplanerarna känt till sedan 30 år tillbaka men, ingen  vill göra något åt detta förrän byggföretag och lånegivande banker börjar röra på sig.

Så beslutssvaga politiker

Ta studentbostadsbristen – av alla de studenter som varje år söker till något av stadens 80 högskolor får uppemot 10 000 ungdomar ändra sig och studera någon annanstans eftersom det här inte finns någonstans att bo. Det är ju vansinnigt.

Under 2011 byggdes totalt 28 studentlägenheter i Stockholm. Jämför med behovet!

Vi har aldrig haft så tunna och beslutssvaga politiker någonsin i Stockholms stadshus. Försök att få någon enda av dem att ta ställning i någon som helst sakfråga som rör vanliga människors vardag. Det är omöjligt.

De tror att alla idrottsledare orkar ännu mer

Det här visar sig också inom idrotten i Stockholm. Jag som har jobbat inom olika föreningar under 45 år kan bara understryka ett jättelikt behov hos merparten av drygt 3 000 idrottsklubbar.

Politikerna har fått för sig att alla de tusen och åter tusen ideella idrottsledarnas arbete är en  självklarhet, att de människorna bara fortsätter och fortsätter – oavsett hur uselt staden hanterar de vardagliga behoven hos idrotten.

Ni kanske inte tror mig, men jag känner merparten av personalen på den nyligen utflyttade Idrottsförvaltningen. Merparten av deras trotjänare skulle gå idag om de hade möjlighet. De tycker deras uppdrag och ständigt bristande resurser i ljuset av odugliga och okunniga politiker är att ”arbeta i kvicksand”.

Usla villkor överlag

Det finns inte det ringaste intresse av att stärka och stötta idrottsrörelsen i Stockholm. Varenda klubb och ledare kan vittna om hur uselt det mesta sköts. Anläggningar får inte ens det mest elementära stödet för att rusta, förändra eller i bästa fall utveckla idrottsanläggningar.

En minimal budget försvinner blixtsnabbt till ”katatrofområden”. Som exempelvis simanläggningar som mot vite stängs om inte bristerna åtgärdas  – renoveringar som borde ske regelbundet och beröra underhållsbudgeten.

Arenabristerna är ofantligt stora. Stockholm Stad arbetar med en devis – ”Stockholm en idrottsstad i världsklass 2030”. Det är inte annat än ett stort skämt.