Nej, så särskilt ofta blev det inte tal eller beslut varken i riksdagen eller i andra debatter runt idrotten i Sverige – trots betydelsen och trots att så många berörs på ett eller annat sätt. Foto: Fredrik Sandberg, TT

Idrotten är Sveriges största folkrörelse, med nästan 3 miljoner medlemmar fördelat på ungefär 23 000 föreningar inom Riksidrottsförbundet (RF). I runda tal genomförs 52 miljoner aktiviteter årligen inom dessa föreningar, d v s 1 miljon aktiviteter i veckan.

Och ändå inte på dagordningen

Trots detta stora engagemang och alla dessa aktiviteter, var idrotten helt osynlig i valrörelsen på nationell nivå. Fokus har istället legat på den kända treenigheten Vård-Skola-Omsorg kryddat med miljö och integration. Viktiga ämnen, men varför undvek alla politiker och debattörer idrotten i varje debatt, när faktum är att idrottsrörelsen har en viktig roll inom alla dessa områden.

Förtjänar inte idrotten en plats i den politiska debatten? Är kunskapen om vad den till stora delar ideella idrotten bidrar med verkligen så låg inom det politiska etablissemanget? Är det möjligen så illa att idrotten bara ses som en kostnadspost i statsbudgeten?

Det stora problemet är nog att de effekter som idrotten bidrar med i samhället sker på lång sikt.

Nyttan känner alla till

Det är trots allt ingen hemlighet att människor som rör på sig mår bättre, lever längre och belastar sjukvården i mycket mindre grad. Speciellt viktigt är detta för barn och ungdomar, eftersom ett aktivt liv i unga år präglar tillvaron resten av livet.

Fysisk aktivitet skrivs idag till och med ut på recept, men som de flesta preventiva åtgärder inom hälsovården har detta ingen större politisk vikt. Detta till trots för att den breda idrotten sparar stora pengar för sjuk- och hälsovården.

Idrottande barn har också större möjligheter att tillgodogöra sig teoretisk kunskap i skolan. Givetvis vore det idealiskt om skolan kunde tillgodose grundläggande fysisk aktivitet, men även skolgymnastiken har reducerats i den ”moderna” skolan.

Så många som mår bättre

Det känns lite underligt att ingen kopplat ihop den minskade fysiska aktiviteten för barn och unga med svenskarnas allt sämre relativa kunskapsnivå enligt PISA-undersökningen. I tillägg fungerar många föreningar som en skola i sig för ungdomar. Att tidigt få ta ansvar, att undervisa yngre kamrater, att kombinera fysisk och teoretisk kunskap är alla viktiga och fostrande processer som skolan har svårt att leverera.

Idrottens föreningsverksamhet fungerar också som en förlängning av barnomsorgen. Många, många barn och ungdomar går direkt från skolan till träningar och matcher, och får med det en meningsfull fritid. Inom många idrotter innebär dessutom de idrottsliga aktiviteterna ett möte med andra kulturer och med andra generationer.

Med egna ögon har jag också sett de otroliga prestationer och den ökade livskvalitet som idrotten erbjuder handikappade. Idrotten ger dessutom många äldre en meningsfull vardag och en känsla av att vara behövd och efterfrågad.

Till fördel för integrationen

Ska man fortsätta idrottens betydelse i samhället kan givetvis integrationen nämnas. För många personer med utländsk bakgrund utgör idrotten en naturlig och positiv mötesplats med Sverige och svenskarna. Min egen gissning är att Zlatan Ibrahimovic betytt mer i integrationsfrågan än de flesta statliga kampanjer.

Men idrottens effekter i samhället är som sagt långsiktiga, och långsiktighet är helt enkelt inte tillräckligt inte populistiskt eller värt att tala om i en valrörelse. För idrottsrörelsen och för den svenska befolkningen är detta ett stort problem eftersom den drabbas hårt av kortsiktiga politiska beslut som inte tar hänsyn till de långsiktiga effekterna.

Den ekonomiska ersättningen från såväl stat som kommun minskar i reella termer, och statliga myndigheter tenderar att i allt högre grad betrakta föreningar som företag.

Ett idrottsparti?

De långsiktiga frågor som får utrymme på den politiska arenan verkar ha det gemensamt att det bildats enfrågepartier kring dessa. Miljöpartiet, Sverigedemokraterna och Feministiskt Initiativ har alla vuxit fram ur frustration över att just deras kärnfrågor saknades i den politiska diskussionen.

Inte ska det väl behövas ett Idrottsparti för att idrottens frågor skall komma upp på dagordningen?

Den stora frågan är hur idrotten skall agera framöver för att öka förståelsen bland politiker.

Att idrotten måste stå partipolitiskt obunden är givet, men eftersom de politiska besluten i allt högre grad påverkar idrotten samtidigt som kunskap och förståelse bland dagens politiker om idrottens verklighet och förutsättningar minskar, så måste de politiska frågorna prioriteras inom idrottsrörelsen – och inte bara på central nivå. 

Vi måste tydliggöra det värde vi levererar till samhället i högre grad. Vi måste visa med större tydlighet varför idrott inte är företagande. Vi måste våga ta debatter och agera proaktivt för att inte hamna i det berömda bakvattnet. 

Jag har inga problem med att vi blir mer kaxiga och stolta över vår idrottsrörelse även mot politiker och makthavare, och jag skulle gärna se att en planering för en mer aktiv idrottsrörelse i nästa val börjar redan nu. Idrott bidrar på så många sätt till ett bättre samhälle på alla nivåer. Låt oss alla se till att vi finns på den politiska agendan nästa gång svenskarna går till valurnorna.