Funktionärer och ledare i mängd håller svensk idrott levande. Men statistiken skrämmer, allt flera föreningar försvinner. Foto: Pontus Lundahl, TT

En ny mandatperiod får en ny regeringsmajoritet. Många utmaningar väntar varav åtskilliga berör människors vardag. 

Idrotten kanske inte ska ligga överst på önskelistan. Men, det måste vara dags att börja forma en vilja, en övergripande politik om att man vill och kan något med idrotten. 

Inte har vi fått fullt gehör

Nu har vi dessutom fått en egen idrottsminister. Dock med ansvar även för hälsa och sjukvård vilka i sig är omfattande ansvarsområden. 

Jag tycker inte att det visar att Sveriges största folkrörelse har fått fullt gehör för att möta framtiden. Men, denna relativt unga och ännu oprövade person bör få vårt stöd för att kunna göra betydligt mer än vad tidigare minister förmådde.

Även om många såväl ungdomar som vuxna väljer andra former för sitt idrottande än föreningsformen finns det inget motsatsförhållande till att vara med i en klubb eller idrotta själv. Båda ingår i viktig friskvård för bra hälsa och ett bra liv. 

Idrotten är motorn

Men idrottsrörelsen är på många sätt själva motorn för att få svenskarna på fötter och att fortsätta ta stort ansvar för ”fostran” av unga människor. I ett alltmer stressat samhälle där människor får allt mindre tid för gemenskap fyller idrottsrörelsen en allt större roll. 

Den här gemenskapen bidrar i hög grad till ett mänskligare, hälsosammare och gemensamhetsskapande samhälle. Nu väntar vi på inbjudan till att inleda ”Operation Idrottens Framtid i Sverige” (OIFS). 

För att åskådliggöra idrottens tillbakagång måste jag ge följande trista siffror. Av drygt 22 000 registrerade föreningar sökte endast 10 600 statliga och kommunala bidrag 2013. 

Fakta som skrämmer

Följer vi avvecklingen av aktiva föreningar under 20 år finns en tydlig nedåttrend. En annan besvärande trend är att små klubbar försvinner, medelstora blir små och större klubbar tvingas välja mellan att bli företagsliknande eller att gå samma väg som små eller medelstora.  

Statistiken talar sitt obarmhärtiga språk – varje år lägger flera hundra mindre klubbar ned sin verksamhet. Frågan är väl om någon av dem kommer tillbaka igen. Med dem försvinner mycket av det idrotten i sin föreningsform står för – både i den lilla och den stora orten.

Att då prata om ”vita fläckar” där idrottsklubbar saknas blir bara larvigt. Hela landsändar kommer att helt sakna ett aktivt föreningsliv. 

Är detta en utveckling vi samtycker till, eller vill vi förändra detta? 

Bara kommersiella kvar

I frågan om vi vill vitalisera svensk idrott måste dessa frågor upp på bordet. En lika allvarlig fråga gäller det ideella arbetet ute i våra klubbar. Mätningar 1980 visade att 75 procent av allt klubbarbete utfördes av idrottens s k ”eldsjälar”. 

År 2000 hade detta minskat till endast 25 procent. Om vi inget gör åt detta kommer endera svensk idrottsrörelse som vi känner den att vara borta år 2040 – eller den som återstår kommer att vara helt kommersialiserad. 

Då blir det företagsliknande organisationer som styr utbudet. 

För mig är dessa tankar lika med ödesfrågor för idrottsrörelsen. Idag verkar denna rörelse dränerad på energi. 

Sluta pressa de ideella

Till vardags finns som alltid en mindre arme av entusiaster som med glädje kämpar med vardagsfrågor. Men, att leda en klubb, bygga ett nytt klubbhus, starta ett arrangemang, ansvara för en viktig tävling, starta upp ett antal träningsgrupper och ordna med träningsanläggningar, tränare, ledare och administration till dessa  finns det allt färre som orkar med.

Särskilt när allt detta oftast sker som fritidssyssla. 

Lägg därtill att skattemyndigheter, projektbeskrivningar etc ställer stora krav på kompetens och förmåga och ni om inte förr inser att idrotten sviktar inför omvärldens alla krav och förväntningar.

Vill de och kan de göra det bättre?

Att dessutom stå på barrikaderna och agera för ett ökat samhällsstöd blir för mycket, det blir droppen som gör att till slut orkar inte ens eldsjälen. När denne eldsjäl dessutom får höra okunskapen och oförståelsen från merparten av beslutsfattarna då brister det. Hela byggnadsverket med allt som hör till.

Frågan är om en ny regering kan göra bättre och mer än vad det gamla gjorde. Nämligen uppskatta och stödja idrotten.

Både vår nya regering och dess nyutnämnde idrottsminister har trots allt ett bra startläge vad gäller idrotten. Vill man se en förändring, vill man se en bra framtid för idrottsrörelsen och vill man medverka i en vitalisering har man möjligheterna nu. Upp till bevis!