Min kusin som är arkitekt åkte till Florens för att njuta av vacker arkitektur och kom hem förkrossad. ”Staden var ju död” sa han. Florens gör sig bra på vykort, men redan efter några timmar längtar man tillbaka till det vibrerande Rom. 

På semestrar är vi många som åker till skitiga, konstant högljudda städer som New York och London; levande städer med ett pulserande nattliv. 

 Idrottens största seger

Du förstår nog vartåt jag är på väg. Idrottens största seger de senaste veckorna är nog faktiskt inte att det äntligen är OK att träna i grupp för alla oss som är äldre än 16 år. Det är stort och viktigt, men Boo FF:s seger i mark och miljödomstolen över NIMBY är nog på sikt större.  Så viktigt är det att barnen får spela fotboll på Boovallen fram till halv tio på vardagskvällar och åtta på helger, och att segern får en prejudicerande verkan. 

För NIMBY (Not In My Back Yard) är idrottens, kulturens och glädjens största fiende. 

Tänk dig en stad. I brist på fantasi kallar jag den hypotetiska staden ”Stockholm”.  De flesta som bor i staden gillar musik, fotboll, basket, skateboard och annat som får staden att kännas mer som New York än som Florens.  Tio procent är NIMBYs. De bor jämnt utspridda över hela staden.  Varje NIMBY har en decibel-mätare och ringer polisen varje gång mätaren kommer över 45 dBA, som är ljudnivån du har i köket när köksfläkten står på.  Lomhörda tant Agda måste ha hörlurar för att titta på TV, annars ringer någon av grannarna.  

I den staden arrangeras inga fester, inga konserter och barnen spelar inga fotbollsmatcher. När någon av grannarna river ut sitt kök accepterar samma NIMBYs närmare 100 decibel, som när man står fem meter ifrån en startande långtradare.  Det och trafik ”hör ju staden till” tycker de och pekar på de olika bullernivåerna i lagstiftningen. 

Om det här hypotetiska ”Stockholm” är en vacker stad, så blir det lite som Florens. Vackert på vykort men dött i verkligheten.  En plats där bara vi äldre och medelålders kan bo. Priserna på bostadsrätter bidrar förstås till den utvecklingen.  Teatrarna spelar pjäser av sen länge döda författare som aldrig inkluderar högljudd musik i sina verk.  

Barnfamiljer lämnar staden

De unga välutbildade flyttar till Berlin och andra städer där ett kreativt kaos får dem att trivas. Barnfamiljer lämnar staden för att barnen ska få jubla när de gör mål, eller få ropa ”passa mig”.  Barnen som bor kvar spelar TV-spel och gör annat framför varsin skärm. Det blir lugnt och tyst och alla går upp i vikt.  

Det här ”tysta Stockholm” har Sverige nu tagit ett stort steg bort ifrån. TACK för det, Liv Sahlberg i Boo FF, Johan Storåkers i Sundbyberg och Friidrottsförbundet och alla ni andra som har kämpat för den här segern i Mark och Miljödomstolen. 

Ni är värda nästa bragdmedalj!  

Nu hoppas jag på att få en lite roligare och rörligare stad. En stad med idrott och kultur får utövas lite här och där. Där det är tillåtet att ha fest och dansa.  

Allt som är kul, det låter.  Liv låter.