Kom ihåg att elitidrott har en betydelse även för motionärer, som exempelvis alla som tränar på gym. Deras aktivitet har en begynnelse i just elitens prestationer. Foto: Anders Wiklund, TT

Orkar ”etablissemanget endast en fråga i huvudet åt gången”? Ibland drabbas jag av en overklighetskänsla när det gäller diskussioner i det offentliga rummet. Är jag ensam om den känslan?

Det gnetas för att få allt att gå ihop

De senaste åren har jag skrivit otaliga krönikor, artiklar och medverkat i debatter om idrottens situation och framtid i Sverige. Min uppfattning bekräftas av hundratals kollegor och vänner inom idrotten. 

Det gnetas för livet för att få vardagen att gå ihop ute i våra klubbar. 

3 miljoner svenskar är med i en idrottsförening. Klubbar och verksamhet bedrivs till sin huvuddel med ideella arbetsinsatser av människor på sin fritid. Andelen eldsjälar som bär denna kultur minskar i dramatisk takt liksom antalet aktiva klubbar. 

Sveriges ”vita fläckar” där idrottsklubbar saknas blir fler och fler. 2014 redovisade endast hälften av de 22 000 klubbarna någon verksamhet. 

Svensk idrott är borta 2040

Om vi följer en statistisk kurva mot slutet kan vi konstatera att om inte stora ansträngningar görs är svensk idrott som vi känner den borta någonstans år 2040.

Utifrån detta konstaterande fortsätter ”etablissemanget” att hylla denna idrottsrörelse och berätta hur viktig den är för att lära barn, ungdomar och växande vuxna praktisk demokrati, ta ansvar, sätta upp och sträva mot egna och gemensamma mål, disciplin och respektera regler, visa hänsyn och omtanke mot andra. 

Dessutom finns få som kan mäta sig vad gäller att bidra till folkhälsa. Kort sagt – ett forum för personlig och samhällsutveckling som är överlägsen alla andra verksamheter i vårt land inom motsvarande områden.

Varför skriver jag etablissemanget?

Jo, under åren har jag träffat företrädare för stat och kommuner, för RF, specialidrottsförbund och politiken.

Av och för idrott

Där inser jag har att man har ett gigantiskt bekräftelsebehov. Man formar enligt svenskt traditionellt mönster ett antal huvudfrågor och låter dessa rotera runt under en längre period.

Som vanligt finns ytterst lite utrymme för faktainsamling, skarp kritik, annorlunda tänk etc. Det är en trögflytande mittfåra som gäller. Varje annorlunda tanke eller förslag tas emot som en gelé där den sjunker in och försvinner utan att tillåtas lämna avtryck.

Huvudfåran heter idag barn, barnkonventionen och ungas hälsa. Jättebra och viktigt i sig som samhällsuppdrag men, knappas idrottens huvudansvar. 

Idrotten ska bedriva och utveckla idrott! 

De tjatar och tjatar om fel sak

Till detta hör att försöka vitalisera en rörelse som i sin vardag talar om träningsanläggningar, utbildning, fortbildning, kompetens, vardagsverksamheter med träning och tävling. Och detta för alla åldrar och för människor med all slags bakgrund.

Alla som medverkat under år i en vanlig klubb förstår vad jag menar. Vardagen är sprängfylld med saker som ska fixas, helst till hög kvalité och innehåll. Utan stöd slocknar detta precis som idag sker i allt snabbare takt.

Etablissemanget har efter sin period av mittfåran bestämt sig och tjatar om den enda fråga man orkar hålla i huvudet: Barn och barnkonventionen. Suck!

Ett kollektivt självmord

Eftersom landets idrottsledare, de som kan något om idrott tröttnat på att försöka påverka hörs väldigt lite från dem. De ägnar sig åt att få vardagen att fungera – ”Låt de andra tjata om sin fråga – de bryr sig ändå inte”.

Resultatet av denna situation är ju att svensk idrott ser ut att långsamt begå just kollektivt självmord. Det bara rullar på. Media hakar på, RF, specialidrottsförbund och föräldrar hakar på. Så får vi en kör som monotont upprepar samma budskap, om och om igen. Så erbarmligt tröttsamt.

Vi som håller på med idrott vet hur viktig idrotten är som evenemangsordnare, folkhälsa mm Denna brist på samhällsengagemang i ett seriösare anslag gör att vi tröttnar.

Det har beskrivits hur viktig idrotten är som ekonomisk faktor med omsättning i storleksordning 200 miljarder varje år (idrottsutrustning, arrangemang, försäljning ec). Varje vecka lyfts våra toppidrottare fram i media – som en produkt över vad idrotten kan ta fram.

Lika förbannat är etablissemangets sätt att hantera dessa stora och viktiga frågor inför framtiden så inskränkt och begränsat. Vad ska vi inom idrotten göra för att ändra på detta? 

Elitidrotten går alltid i täten!

Elitidrott är motorn

Eftersom jag är så trött på allt ensidigt tjatande är det lika bra att sticka fram direkt:

  • Elitidrotten leder svensk idrott på de flesta områden! Elit är inte fult vad än etablissemanget försöker säga. Elitens framgångar sporrar våra barn och unga, de sporrar våra klubbar, dess medlemmar i alla åldrar, dess ledare och tränare som ser att ambition ger resultat. Varje klubb som ser en idrottare lyckas fylls av stolthet. De är nämligen stor del i framgången. 
  • Elitidrottare är nästan alltid strålande föredömen, trevliga, sympatiska och omtänksamma.

När etablissemanget tränar lilla magen på Friskis, Sats och allt vad de heter ska de veta att varenda jäkla övning de får lära sig av en PT har sitt ursprung från 100 år av elitidrott. Elitidrott är vår gemensamma dröm. Det handlar inte om att urskilja och trycka ned.

Det handlar om att försöka. ”Det viktigaste är inte att vinna – utan att försöka – på riktigt!”