Annons

Björn fortsätter med att tala om idrottens roll som en samhällsresurs, och med det sätter han fingret på problemet.

Under de senaste åren har vi inom idrottsrörelsen nämligen gått från att vara en renodlad idrottsrörelse till att bli ett politiskt verktyg för samhällsfrågor. I min värld har något med det gått väldigt fel, men det är å andra sidan inte heller konstigt att den centrala administrationen (RF och dess distrikt) med det synsättet och den agendan har vuxit kraftigt under samma tidsperiod. 

En fråga om ägaransvar

Jag har under 2020 suttit med i en referensgrupp för distriktens framtida roll. I det arbetet såväl som i andra samtal med idrottsledare har jag ofta fått frågan om varför vi som ”ägare” till RF inte agerar om vi nu tycker att vi är på fel spår. Med ovan nämnda motion som medel tycker jag att vi nu agerar. Vi tar helt enkelt vårt ägaransvar, och försöker växla in idrottsrörelsens tåg på ett nytt spår. Ett spår där idrotten står i fokus, där det centrala inflytandet minskas ner och där vi återtar vårt oberoende från politiska kvastar. 

Situationen är akut. Förutom vår motion, finns det ett antal andra motioner inför RIM som kräver drastiska och omfattande åtgärder från RF sida. Ett tydligt tecken på att missnöjet är utbrett och stort. Stubinen är långsamt brinnande, men till slut smäller det och det kommer att krävas en kraftig kursändring från centralt håll om inte det ska smälla rejält vid Riksidrottsmötet i maj.

Det är inte ett bra tecken för en medlemsorganisation som RF att missnöjet är så utbrett och stort. Under mina 12 år i förbundsvärlden har jag inte varit med om en så omfattande kritik. Det rör sig inte heller om kritik från vissa enstaka förbundskluster. Nej, det är kritik från stora och små; från olympiska och icke-olympiska; lagidrotter och individuella idrotter; vinter- och sommaridrotter. Det går kort sagt inte att ignorera.

Vad vill vi motionärer egentligen?

Men vad är målet med dessa missnöjesyttringar? För egen och för Svemos del handlar det om en kursförändring för idrottens organisationer. Mot en mer renodlad idrottsrörelse utan beställningar på samhällsuppdrag. En ökad satsning på förbundens egen särart och självbestämmande, och en minskad central administration och ledning. Och kanske viktigast – en bredare insikt om att som en renodlad idrottsrörelse så är vi en vital del av civilsamhället, och gör fantastiska insatser för samhället utan att det behöver formuleras i speciella uppdragsbeskrivningar.

Vi motionärer ser vår motion som en inbjudan till RF, för att ta en diskussion kring de frågor vi berör i motionen. Vi ser fram emot en dialog, som kan leda till en samsyn innan kruttunnan exploderar i slutet av maj.