”Det första barn gör när de släpps ut på grönbete för spontanfotboll är att placera ut ett mål i vardera ändan av planen. Barn vill vinna. De vill vara bäst”, betonar Åke Stolt. Foto: Björn Larsson Ask, Scanpix

Att vara så dogmatisk, att man skriker ut ”Stoppa elitsatsning för barn” påminner lite om den enögda fundamentalism man hittar hos religioner och hos s k kostexperter. Bara en tro gäller, bara en kostsektor är den rätta.

Finns inget antingen eller

Självklart skall inte barn tvingas, inte piskas av sina föräldrar, inte agas, nonchaleras, militärdrillas av ledare.

Barn skall inte slås ut. De skall bara flyttas till rätt nivå. Och idrotten skall alltid tillhandahålla alternativ för alla.

Livet handlar inte om antingen elit eller medelmåttor. Det finns plats för båda.

Det må gälla skolan i allmänhet, musikundervisning eller idrott; det är vår skyldighet att låta talangerna växa efter sin förmåga samtidigt som de mindre begåvade ges möjlighet att växa så högt de kan.

Skillnad på barn och barn

Att hota föreningar med att ta ifrån dem ekonomiskt stöd för s k elitsatsning för barn är idiotisk, därför att då gör man samma fel som när man klumpar ihop invandrare i grupp. Barn har också rätten att bli behandlade som individer.

Vad är elitsatsning?

Vad hade t ex Jane Cederqvist (1960) och vår nuvarande stjärna Sara Sjöström bakom sig när de tog internationella medaljer innan de ens börjat gymnasiet? Vad är det simningen hållit på med i alla tider? Jo, träning av barn, t o m mästerskapssimmande för barn. Går det att säga till en 10-årig simmarflicka att hon inte får simma så fort hon vill? Det är skillnad på barn och barn.

Tyst på mobbarna tack vare idrotten

Jag minns, från palestinasjalarnas, näbbskornas och velourtröjornas tidiga 70-tal, hur en vänsterflummare förfäktade att pojklagens (ja, det var i huvudsak pojkar som spelade fotboll då) målgörare aldrig skulle offentliggöras. Ja, han ville dra det ännu längre. Spela matcher utan mål.

Han begrep inte, att det första barn gör när de släpps ut på grönbete för spontanfotboll är att placera ut ett mål i vardera ändan av planen. Barn vill vinna. De vill vara bäst.

Carolina Klüft berättade i en utmärkt TV-dokumentär nyligen, att det var med sina idrottsprestationer som barn hon fick tyst på mobbarna.

Karriärgalna föräldrar ska stoppas

Fråga barn i 12-årsåldern om deras framtidsplaner, många svarar raskt; proffs i Barcelona eller i New York Rangers. De är beredda att göra jobbet. Och de bör få bestämma själva.

Hur många barn sliter inte med piano- och fiolträningen? Inte roligt alltid – det är ju inte matematiken heller – men kan vi ge betyg i årskurs sex (somliga vill ha det redan i årskurs fyra) så kan vi också låta dem som vill satsa på en elitkarriär i idrott få möjligheter och allt stöd att förverkliga sina drömmar. Flumskolan har vi sett nog av, flumidrott behöver vi inte heller.

Det är inte barnen man skall hindra, det är karriärgalna föräldrar som skall hållas borta, ledare som måste utbildas – inte minst i psykologi och pedagogik. I varje fall de som skall ta hand om de superbegåvningar som finns. I idrott precis som i musik, språk och matematik.

Högbegåvade måste få fritt fram

Att hålla tillbaka dem som är högbegåvade är lika tokigt som att lämna de mindre talangfulla utanför. Det är ett uselt, bakåtsträvande, mellanmjölkens land som inte kan se behovet av utbildning anpassad till alla på den mångfacetterade begåvningsskalan.

Det är inte organiserad träning i sig som skadar barn. Det är oförmögna, otillräckliga instruktörer.

Fråga den matematikbegåvade 10-åring som får sitta med ett teckningsblock och vänta på att alla kommer ifatt hur roligt han/hon tycker att det är.

Lyssna på de många musikaliska begåvningar vi har när de berättar om hur de idag känner tacksamhet mot sina föräldrar och lärare för att de, också när det var som jobbigast, såg till att de fortsatte.

Alla skall få växa efter sina behov. Ingen blir hjälpt av lagom-fascism.

                                                                                                    xxx  

Lionel Messi, världens bäste fotbollspelare, var underbarn redan före tio års ålder. Ingen kom på tanken att hindra hans utveckling.

26 år gammal spelade han nyligen i Stockholm. Om galningen, som tilläts springa in under matchen för att kyssa och krama honom, istället burit med sig en kniv kunde Messis karriär slutat där och Stockholm hade aldrig någonsin fått de internationella cupmatcher man drömmer om. Friends Arena hade blivit Afraid Arena och tragedin och skammen hade varit omätlig.

Om detta skrev Johan Croneman (som vanligt) i DN den bästa krönika jag läst på länge.