Pär Mårts håller i måndagens träning för Tre Kronor. På onsdag väntar Österrike eller Slo- venien i kvartsfinal för Tre Kronor. Foto: Claudio Brescani, TT Nyheter

Annons

De sanslösa kostnaderna, de exklusiva arenorna vars efteranvändning måste ifrågasättas; vi har inte glömt hur arbetare fick slita ont i månader utan betalning, hur våld och misshandel, mutor och korruption infekterat den olympiska organisation, nej, vi har inte glömt.

Inte heller IOK:s slapphet och brist på kurage när man delar ut det guldkantade olympiska värdskapet; vi glömmer inte det där, vi skall återkomma, vi skall fortsätta sätta ett finger i ögat på Internationella Olympiska Kommittén och, naturligtvis, även när det inte är OS, ständigt kritisera när regimer, diktatorer och (som i det här fallet) oljemiljardärer som skor sig på projekt med idrottslig förklädnad.

Aldrig finare skidtävlingar

Men vi kan ändå tillåta oss att njuta av ett fantastiskt OS!

Att vi tittar och njuter och beundrar tidernas vackraste skidstadion betyder ju inte att vi gör tummen upp för Putins politik. Oberoende internationella undersökningar visar emellertid att majoriteten av ryssarna gillar Putin.

Många tycker om OS, gör spelen till en fest och det är också av respekt mot folket som vi måste kunna se med både kritiska och beundrande ögon.

Inte bara för den svenska succén; jag har nog aldrig sett finare skidtävlingar än dem uppe i Laura skidstadion. Vilka arenorna, vilka vyer, vilken stämning – och vilken TV-dramatik.

Måttliga reklamavbrott

Tänk så många som förfasade sig över att OS för första gången inte skulle visas i Sveriges Television. Idrott besudlad med reklam och dyra kanalinköp väntade.

Hur blev det?

Ja, det beror antagligen på hur man bor, vad fastighetsägaren tillhandahåller eller hur man eljest skaffar sina TV-bilder, men jag som bor i en hyreslägenhet mitt i Malmö har kunnat följa hela OS på kanaler som ingår i det analoga abonnemanget, TV3 och TV10. Jag har Viasats köpekanaler också men har inte behövt utnyttja dem. Allt väsentligt i trean och tian och – det måste Viasat ha cred för – med måttliga, inte alltför långa reklamavbrott som man faktiskt kan stå ut med.

Tittarsiffror på mer än  2,5 miljoner i TV3. All time high. Succé förstås.

Kommentatorer och bisittare i mängd

Man kan alltid diskutera girigheten hos IOK som valde bort de nationella public service-kanalerna för de kommersiella reklamkanalerna, men det är väl lika bra att inse; om el och skola och äldreomsorg och sjukvård finns till salu på krämarnas marknad så är det väl inte konstigt om TV-underhållningen är det.

Viasat har skött sig över förväntan. Hanterat ”maktövertagandet” ansvarsfullt.

Satsningen är enorm. Det kryllar av kommentatorer och bisittare uppe i backarna. De kunde varit färre, de kunde varit bättre.

Carolina Klüft som studioankare var en tuff chansning. Varför kan man undra. Som expertkommentatorer kan f d idrottsstjärnor ibland fungera bra, som utfrågare och ankare når de sällan proffsen.

Anja mera coach

Jag gillar Anja Pärsons entusiasm och den kunskap hon förmedlar men efter en vecka känns hon mera som en coach än en kommentator när hon ”tar ner” åkarna och det blir rätt tröttsamt att höra. Men generellt är hon härlig med sin ”känsla för snö.” Som Per Elofsson.

Per Forsberg har varit mest i farten, det är ju i längdspåren medaljerna kommit. Forsberg löddrar av entusiasm, det är eld och blod nästan som hos en pingstvän, men han glömmer det viktigaste: VI SER. Det är TV. Inte radio. Vi ser allt det han ser; det behöver han inte berätta.

Risken med en begåvad person som Anette Norberg är att han talar curlingens språk för de redan invigda utan att elementärt förklara för oss måttligt kunniga hur och varför.

Överanalyserat

Generellt blir hela OS överanalyserat.

Som när Johan Tornberg sitter och försöker hitta svenska små korn i en semifinal mot USA där amerikanskorna, om de gått på alla cylindrar, lätt kunnat göra tjugo mål på ett totalt chanslöst svenskt lag. Raka, råa sanningar måste också fram.

Jag minns 90-talets olympiska spel med magert svenskt utfall och norsk medaljfrossa Albertville, Lillehammer, Nagano. Alla som var med då och fantiserade om norska träningsmetoder, medicinska experiment, skidtekniska innovationer, mystiska vallabrygder och suckade över svenska tillkortakommanden; njut av detta fantastiska skidlandslag som dansar omkring som magiska, vita svanar uppe i bergen, som i en balett av Pjotr Tjajkovskij.

Efter år med svenska OS-kläder som påmint ett bortglömt överskottslager hos Galne Gunnar är det kula att kunna konstatera; HM har gett den svenska truppen snits och stil. Stafettdamerna på prispallen var de snyggast ”risslade” sedan Toini Gustafssons ”flygardress” från 1968.