Riksidrottsstämman nalkas. Snart samlas de styrande inom svensk idrott för att framför allt välja en ny ordförande. Foto::

För om den yngre Eriksson (Tomas) väljer att ställa upp i ordförandevalet mot den äldre Eriksson,(Björn) riskerar den yngre att helt missa en styrelseplats, om han inte blir ordförande. Och frågan är om han vågar riskera det.

Valet av ny ordförande i Riksidrottsförbundet är inte av samma dignitet som valet av ny ordförande i Fifa och kommer inte att ge något större eko ute i den stora världen ”utanför Sundbyberg”*. Men för svensk del betyder nog ordförandevalet i RF en hel del, inte minst med tanke på vart idrotten ska ta vägen. Vill man att idrotten ska fortsätta inta en försiktig hållning framöver, vill man att den ska drivas som aktiebolag eller vill man ha en professionell  blandstyrning?

Det är väl just denna tveksamhet om vad idrotten egentligen står som bidragit till att försvaga den.

Med eller utan pengar

För å ena sidan är den ideella delen av idrotten fortfarande avgörande för att idrotten ska fungera, tänk på alla mammor och pappor och andra nära som deltar som funktionärer, ledare och tränare i alla sina barns idrottsföreningar, i ur och skur. Och så har vi alla andra ledare som aktiv deltar i styrelsearbete i dessa föreningar och klubbar, för att de brinner för idrotten, och för att de känner att de gör en insats i samhället, och för sina efterkommande.

Det är den ena sidan av idrotten.

Den andra sidan är det stora fokuset på, och därmed pengarna, inom de stora bollsporterna som ishockey och fotboll. Här finns också många ideella krafter kvar, men de finns på en nivå som knappt någon i toppen ser. För här pratar vi avlönade ledare, högavlönade spelare, avlönad styrelse på det ena eller andra sättet, ett kansli som inte enbart drivs av ideella krafter och en marknadsorganisation som måste fungera. Kort sagt, ett företag i idrott.

En hög röst och klar linje

Att få ihop dessa världar, utan att tappa fart, utan att någon del känner sig förfördelad, är ingen lätt mach.

Och vem klarar den? En diplomat, en taktiker, en strateg, en med hög röst eller en med låg?

Jag tror att det är här man måste bestämma sig. Vad vill RF? Vill man fortsätta att spela samma anonyma roll som man gjort de senaste åren eller vill man ta plats i debatten, externt utåt för idrottsrörelsen? Det är det frågan gäller. Eller för att ta till en sportklyscha, det handlar om att vinna eller försvinna. Och jag är övertygad om att idrottsrörelsen inte har råd att försvinna.

Och ska man höras i bruset behövs det nog en med både hög röst och en klar linje, och en stor erfarenhet både av det ideella, och av runtfärder i Sveriges myndighetsvärld. Därtill en som inte bara hanterar media, utan också älskar den och har sina oneliners färdiga.

Rätt man – i dag

Jag brukar aldrig förfäkta äldre herrar, men just när det gäller Björn Eriksson kan jag nog göra ett undantag. Han är visserligen ingen ungdom, faktiskt 70 år och bara nio år yngre än Sepp Blatter som åter vill bli omvald som ordförande i Fifa och som åter, därmed, kommer att kunna lägga sina gammalmodiga och korrumperade åsikter inom  världen största idrott.

Men skillnaden mellan Eriksson och Blatter är så mycket större än de nio åren vill göra gällande. Jag tror att Eriksson den äldre är precis den obekväma och tydliga person som behövs just nu för att RF inte ska dö sotdöden. Tydlig och högljudd, skitjobbig om man inte håller med honom, men med en obändig vilja till förändring. Om nån skulle kunna ta debatten och föra fram idrottens position idag så är det nog Eriksson, dä. Om nån ska kunna genomdriva fler gympatimmar i skolan så år det Eriksson. Om nån ska kunna genomföra likartade fördelar för tjejer och killar i idrotten, så är det Eriksson.  

Och det är det som behövs, just nu.

+ + +

För övrigt borde man införa fem timmars skolgymnastik redan nu. Alla vet att man blir klokare och får mer energi av att röra på sig. Istället för att hojta om skatter hit och dit, som s-ministrar och andra folkhälsoministrar gärna gör, så prata med skolministern och se till att våra skolelever rör på sig åtminstone fem skoltimmar i veckan. Det skulle både barnen, deras föräldrar och OECD uppskatta.

*utanför Sundbyberg syftar förstås på Peter Dalles underbara ”uppfinnare” i Lorry.