En bild, signifikativ för MFF. Malmös Eric Larsson deppar efter söndagens förlust mot Elfsborg

Otåligheten jäser i Malmö just nu. När skall vi få se en skymt av den fotboll som Allsvenskans största (och bästa) och dyraste trupp väntades leverera?

Det är möjligen ett lika stort mirakel att Hammarby har rasat ihop och tappat bort det som var Allsvenskans ettrigaste och snabbaste anfallsfotboll i fjol. Vi var ju många som trodde att just Hammarby och Malmö FF skulle spela huvudrollerna i årets allsvenskan. Det kan man på sätt och vis säga att de alltjämt gör, en lång dramaserie kräver för dynamiken skull också sina oväntade svängningar och losers.

Fem byten förvirrar

Jag oroade mig tidigt i år för överflödets förbannelse i Malmö FF. Det verkar som att klubben mera riktat in sig på namn än på passande bitar till det pussel som skall ge den färgstarka helheten.

Jon Dahl Tomassons försök att laborera med truppen hej vilt har misslyckats totalt. Det verkar som om han har alla namnen på en snurrande tavla och kastar pil när han väljer manskap. För mycket hattande med laget, spelare på fel platser (Marcus Antonsson på kanten), nya kombinationer varje gång.

Det är närmast obegripligt att ett halvårs förberedelser inget gett ett bättre resultat än det MFF hittills visat upp. Och vad värre är; det ser oengagerat ut, jag saknar glädje och fantasi, fart och kompromisslöst självförtroende. 

Och så tror jag det här med fem spelare spelarbyten baras skapar oro och otålighet. De större möjligheterna att laborera under matchen ger också sämre stadga och brist på kontinuitet, lockar till alltför snabba och ogenomtänkta byten.

Tvivlar på omdömet

Det är för tidigt att betygsätta MFF-tränaren men han är relativt oerfaren i rollen. Jag blev lite tveksam till hans fingertoppskänsla och omdöme när han utsåg mittfältaren Anders Christiansen till lagkapten. Den lille mittfältaren är en av allsvenskans allra nyttigaste spelare, han är den som (ibland) ger liv åt MFF:s spel och i år är han dessutom lagets främste målskytt. Men han är också den mest temperamentsfulle, den som ofta går över gränsen. Mot både domare och spelare. Allts ingen kaptenstyp. Snarare en hetsporre som det är en stadig och lugn kaptens uppgift att kyla ner.

Vid 1-0-förlusten mot Elfsborg senast hade MFF två skott på mål. Inget i andra halvleken. Jag förstår inte hur det ens är möjligt att åstadkomma ingenting på 45 minuter.

Jag förstår inte varför sommarens bäste spelare, Isak Kiese Thelin inte finns i startuppställningen i en viktig bortamatch.

Jag kan inte fatta att ett halvt års förberedelser inte gett ens ett stadigt grundspel, en given startuppställning att tryggt förlita sig på. 

Det går inte att skylla allt på coronan, bristen på träningsmatcher och spel utan publik. Det här är välbetalda svenska (och andra) fotbollshantverkare som inte göra sitt jobb eller inte får möjligheter att göra det de är bäst på.

Kan göra jätteförlust

Jag förstår att sportchefen, den hårt resultatinriktade Daniel Andersson, är frustrerad. Skall han nu återigen behöva fundera på om MFF återigen valt en tränaren som inte svarar upp mot förväntningarna? Sveriges rikaste klubb hör också till de största ekonomiska förlorarna den här våren och sommaren. Stadion i sin ägo, en stor organisationen, vidlyftig spelartrupp med flera spelare i toppen av allsvenska inkomstligan. Om MFF inte ens lyckas nå kvalplatserna till internationellt spel väntar en ekonomisk jätteförlust.

Fotbollsklimatet i Malmö är känslofyllt, kärleksfullt och fantastiskt i goda tider. Men oförväntade fiaskon tolereras inte. En tränare som tycker att spelet var OK efter en halvlek utan en målchans (mot Elfsborg) riskerar att förvandla sina vänner till fiender.

Om inte MFF hittar farten, djupledsspelet, målchanserna, tempot och aggressiviteten illa kvickt så kan det bli en snabb returresa över bron för Tomasson.