”Vi glömmer, i vår iver att upprätthålla folkrörelsens ideal, att stora delar av idrottsrörelsen inte är ideell utan faktiskt alltid varit kommersiell”, skriver Camilla Hending. Foto: TT

Vi är stolta över den svenska folkrörelsen. Tanken om folkrörelseidealet är väl förankrad i folksjälen. För oss, som vuxit upp med idrottsrörelsen, är de ideellas kraft och människors solidaritet ledord. Inte bara har rörelsen, i våra ögon sett, fostrat oss till goda samhällsmedborgare utan den har också lärt oss om förebilder och ideal.

Tack vare Zlatans ärlighet

Våra förebilder – för oss som drömde om en idrottskarriär – var de som forsade fram i vattnet framför oss i bassängen. De vann medaljer av ädla valörer och vi vill vara som dem. De var våra ideal. Och vem vill inte vara ett ideal; en förebild för andra, för samhället eller kanske bara i sina egna ögon. De flesta av oss säkert i drömmen men få av oss är så felfria i praktiken. För idealet vi strävar efter är visserligen önskvärt men ouppnåeligt.

Att Zlatan inte vill vara en ideal företrädare för det politiska systemet är inte underligt. Hans bedrifter ryms innanför matchtröjan inte utanför den. När Zlatan inte uppnår idealet som vi har pålagt honom kallar vi honom bimbo och moralpanik lamslår landet.

Zlatans ärlighet får i alla fall mig att inse att drömmen om mitt eget och idolernas ideal var dunkel. Precis som min föreställning om idrottsrörelsen. När skimret skingrats från drömmen kan jag se lite klarare både på min obefintliga idrottskarriär och på idrottsrörelsens obefläckade idealism.

Ideal kolliderar

För idrottens ideal är idealitet. Motsatsen är kommersialitet. Vi använder uttryck som bimbo för att vi ser en folkrörelse i förfall, drabbad av kommersialisering. Idrottsrörelsen som skulle lära oss om kamratskap, att vinna och förlora, har för länge sedan förlorat sitt ideal. Något jag borde insett redan i 13-årsåldern när jag stod med en väska full av sponsrade Speedo-baddräkter.

Att folkrörelsen blivit kommersiell på senare tid är en slutsats som ofta dras när den ideella föreningen tappar medlemmar eller saknar funktionärer. Den slutsatsen är naturligtvis förenklad och ibland direkt felaktig. Snarare är det så att folkhemmet blivit renoverat medan folkrörelserna ser ut precis som förut.

Vi glömmer, i vår iver att upprätthålla folkrörelsens ideal, att stora delar av idrottsrörelsen inte är ideell utan faktiskt alltid varit kommersiell. Kockum Fritid, en multiarena i Malmö byggdes och drevs av Kockums för att arbetarna skulle få tillgång till en meningsfull fritid. Kungliga Svenska Tennishallen tillkom på initiativ av Gustav V och finansierades till största del av Wallenbergfamiljen. Bro Hof och Barsebäcks Resort är två av de säkert 50-talet privata golfanläggningarna som finns i Sverige.

Kommersiellt, det också

Ridningen omsätter otaliga miljoner och de flesta kronorna tillfaller lantbrukarna och andra kommersiella aktörer. Fotbollsföreningen på den mindre orten sparkar ofta boll på privat mark och när klubben inte längre lockar knattarna låter markägaren helt enkelt rapsen täcka planen. Det är ju varken mer eller mindre kommersiellt än vad fotbollen var.

Det finns således otaliga exempel på den kommersialiserade idrotten. Några kommer säkert att hävda att de här exemplen ibland inte är ideella föreningar och därför inte kan räknas in i föreningslivet eller i folkrörelsen. Men idrotten och idrottandet är definitivt en del i folkhemstanken oavsett driftsform.

Även inom de ideella idrottsklubbarna pågår kommersiell verksamhet. När vi står i kiosken på matchdagen och säljer bullar, korv och kaffe för glatta livet är syftet faktiskt att gå med vinst. Pengarna använder vi sedan till att köpa in matchtröjor, bandyklubbor och svettband. Och i andra änden av varje materielinköp står en kommersiell aktör, som i sin tur tjänar pengar. Om det inte är Coca Cola så är det Intersport eller Zoégas.

Dubbelt språkbruk

Alla träningsläger vi varit på, utflykter till Gröna Lund eller utdelning av telefonkataloger i klubbens regi, är i allra högsta grad kommersiella verksamheter. Baddräkterna som Speedo gladeligen gav oss 13-åringar togs tacksamt emot av oss – och av klubben. Sponsring i alla dess former är ofta en förutsättning för det vi kallar ideell verksamhet.

När EU vill att idrottsföreningar ska momsdeklarera den kommersiella delen av verksamheten skriker folkrörelsen högt. Det säger mer om folkrörelserna och deras syn på sin verksamhet än om EU. Att de ska behöva redovisa sin ekonomi på samma sätt som andra företagare verkar otänkbart.

Ändå måste vi snart sluta med det dubbla språkbruket. Bakom varje kexchoklad, svettluktande matchdräkt och träningsläger står en kommersiell aktör. Att blunda för att idrottsrörelsen inte är en viktig och betydande spelare på den kommersiella arenan är naivt.

Gränsen mellan ideell och kommersiell finns nog framförallt inne i huvudet. I verkligheten är de oskiljaktiga.