”Lance Armstrong har ljugit så länge att han till slut trodde på sig själv”, betonar Åke Stolt i veckans krönika. Foto: Thao Nguyen, AP Photo

Vid sidan av Ben Johnson-skandalen – den olympiske 100-metersvinnaren från Söul 1988 som än idag måste betecknas som den störste fisken som fångats på bar gärning under ett OS – är den slutgiltiga domen över cyklisten Lance Armstrong den mest uppseendeväckande dopingskandalen. Ben Johnson möjligen lite mera överraskande. Cyklisterna har ju i alla tider rullat omkring på däck uppblåsta av misstankar.

Dimridåer, förnekelser, lögner

Och mönstren går hela tiden igen. Dimridåer, förnekelser, lögner och så i slutändan ett analyserat, orent urinprov, diskning, vanära, ekonomiskt ras och, i flera fall, döden.

Lance Armstrong har ljugit så länge att han till slut trodde på sig själv, dansken Bjarne Riis gjorde likadant. Det norska cykelförbundets avgående chef, Steffen Kjärgaard, en gång hjälpryttare åt Armstrong i US Postal-stallet, levde med lögnen i femton år innan han ”kom ut” som fuskare.

Doping är ett gammalt påfund. Redan antikens idrottshjältar knaprade fårtestiklar (testosteron) för att orka mera. När hjulet väl var uppfunnet var cyklisterna snabbast till pillertrillarna. Det första dödsfallet bland dopade cyklister noterades så tidigt som 1886. Men det var först när dansken Knud Enemark – efter att i flera kilometer utmattad ha släpats fram av lagkamraterna i det olympiska lagtempoloppet i Rom-OS 1960 – rasade omkull och avled som de olympiska höjdarna vaknade upp och insåg att dopingfrågan var ett brännande hett ämne att ta i.

Cykelförbundet med sämst moral och irriterande slapphet

Internationella cykelförbundet var visserligen snabbast av alla med att införa tester (Tokyo-OS 1964) men har också genom åren visat sämst moral och irriterande slapphet inför problemet.

Jag minns ett cykel-SM i Uppsala i början av 60-talet, en vinnare kom i mål med ögon lika stora som medaljen och när jag hörde mig för hos sportens veteraner fick jag veta, att det delades ut en ”kick” i flytande form inför de sista ansträngande kilometerna. Det ingick i serviceutbudet.

Jag har genom åren förstått att dopingkulturen varit lika självklar i cykelsporten som mobbingen på Lundsberg.

Och det låter skevt och falskt när den internationelle cykelbasen, efter utredningarna som bevisat Armstrongs skuld, nu säger att ”det inte finns plats för Armstrong i cykelsporten.”

Hyckleri i decennium

Som om han inte vetat. Som om inte det internationella cykelförbundet varit i symbios med de stora arrangörerna och stallen, d v s de företag för vilka Tour de France, Giro d´Italia m fl är till idrottsevenemang förklädd marknadsföring.

De har levt i detta hyckleri i decennium efter decennium. PR-värdet, produktplaceringen, marknadsföringen och den enorma reklam det innebär att bara ha en cyklist i etappledning under en TV-sänd timma, har övervägt riskerna och det eventuella obehaget att behöva svälja en och annan dopingskandal.

OS-vinnaren från Aten-OS 2004, Tyler Hamilton (också han en gång i US Postal-stallet) påstod i sin bok att 90 procent av cyklisterna är dopade. Jag tror honom. För om stjärnorna nu åker fast, hur mycket har då inte alla hjälpryttarna fått stopp i sig för att ”bära” dem i mål?

Tror inte ens på svenskarna

Och jag tror inte ett dugg på dem – inte ens svenskar – som säger sig ingenting ha sett, ingenting hört och aldrig prövat.

Den dag ingen man på jorden misshandlar en kvinna, ingen cykel på hela jordklotet blir stulen; den dagen skall jag också tro på en dopingfri idrott.

Men till dess måste ändå allt göras och det ligger ett enormt ansvar också på farmacepter och läkare och, inte minst, de företag som erbjuder de pengar som gör det värt att fuska. Det är den som sticker fram moroten som också måste slå till med piskan. Sponsorerna måste ge sig av, TV-kanaler släcka ner, så att de mest dopinginflammerade inser att de är på väg att förgifta sig själva.

Hela bragdjuryn borde protestera

Bara några rader om…

…Anders Gärderud, rakryggad hedersman, som bojkottar Svenska Dagbladets bragdjury i protest mot att tidningen lägger ner sin sportredaktion. Det skulle vara en stark markering om hela bragdjuryn gjorde samma sak. Nu. Omedelbart. Att Journalistförbundet skall reagera är väl att begära för mycket.

…Zlatan Ibrahimovic, som inför pressen påstod att 95 procent av det som skrivs om honom är lögn. Men, snälla Zlatan, 95 procent av det som skrivits om dig genom åren har ju varit hyllningar till den fantastiska fotbollspelare Du är. Skulle det vara lögn?