Några av de små idrottsförbunden ville se Lars Liljegren som ordförande, men de fick inte något gehör av RF:s valberedning. Foto: TT

Låt oss börja med 2005. Då drev flera ledamöter i Riksidrottsstyrelsen själva, och med hjälp av sina förbund, en kampanj till förmån för Karin Mattsson. RF-kansliet var också inkopplat. Dåvarande RF-ordföranden Gunnar Larsson pratade ut över ett helt uppslag i Aftonbladet den 13 maj 2005: ”Liljegren är olämplig som RF-ordförande”. Jag som i 20 år hade hållit samman Stockholms Idrottsförbund anklagades för splittring. Vi var många som tog oss för pannan.

Trodde jag skulle få en chans

Nuvarande valberednings ordförande Hans Hellqvist var som ledamot i Riksidrottsstyrelsen helt medveten om vad som pågick. Ledamöter i den tidens valberedning hade en avvikande mening och gjorde en anteckning till protokollet. 

Motivet för protokollsanteckningen var kompetens. De ansåg, att jag hade betydligt mera av den varan än Karin. Den här gången trodde jag, att jag skulle få en rättvis chans, även om Hans Hellqvists roll 2005 är trist. Blev det så?

Det här med kompetens, d.v.s. kunskaper och erfarenheter, var bakgrunden till att flera specialförbund vid Riksidrottsforum i Gävle strax före jul bad mig kandidera. Under åtta år har staten inte ökat anslaget till idrotten. 

Få från småförbunden

Idrotten har fått mycket stryk på många slagfält. Riksidrotten behövde ledning och förändring. De hade sett mig arbeta i idrotten och visste vad jag går för.

Med begreppen försoning och kompetens som bakgrund skulle jag vilja säga något om valberedningens förslag. 

Av de elva personerna, inklusive ordförande, kommer åtta från de tio största förbunden (inklusive korpen). En kommer från ett distriktsförbund och två kommer från mindre förbund (triathlon och motorcykel). 

Vrede hos mina förbund

Det är nästan fantastiskt hur valberedningen har lyckats undvika att t.ex. föreslå Lennarth Pettersson, ordförande i Mångkampsförbundet, OS-medaljör och brigadgeneral i flygvapnet och ledamot både i SISU:s styrelse och i SOK:s under flera år. Hans meriter överstiger ju de flesta ordförandekandidaters.

Några har uppmanat mig att försöka mobilisera ilska, därför att alla andra ordförandekandidater har kommit med som ledamöter i Riksidrottsstyrelsen. Det klart att det hade varit ett drag av försoning, om någon hade ringt och frågat.

Jag är inte riktigt säker på vad jag skulle ha svarat. Nu skapar frånvaron av samtal vrede hos dem som ger mig sitt stöd. 

Kan vi hoppas nu?

När det gäller kompetens är det för mig självklart, att en ordförande i Riksidrottsstyrelsen bör ha erfarenhet från olika och tunga uppdrag i idrotten och från befattningar t.ex. i den politiska miljön. Han/hon bör leva också i den olympiska gemenskapen och veta att SISU är något mer än ett finskt uttryck. Men en ordförande bör också ha visat förändringsvilja och kraft att förändra. Det är inte många av oss som har hela den bakgrunden. Flera av ordförandekandidaterna hade det definitivt inte.

Björn Eriksson har varit med i Riksidrottsstyrelsen de senaste fyra åren. Han har kunnat göra en del av de förändringar han nu talar om. Tyvärr har inte mycket hänt.

Kan vi hoppas att det som inte gjorts tidigare nu blir verklighet?