”Varför får inte vi samma förtroende?”

Den stora frågan. När kan vi på ett säkert och ansvarsfullt sätt börja öppna upp? Friends Arena har plats för 50 000 personer, men vi får enligt nuvarande lagstiftning bara ta in 50 personer. Granne med Friends Arena ligger Mall of Scandinavia och Stockholms största hotell, där finns inga begränsningar så länge man tar egenansvar och vidtar åtgärder kring social distansering och hygien. Det är svårt att förstå och acceptera att vi inte kan få samma förtroende.

Friends Arena i festskrud och fullsatt. Bilden är från invigningen 2012. Då gällde maximum, idag minimum. Ekot av tystnad är påtagligt.

Annons

Den 3 mars på kvällen bestämmer jag mig för att inte åka till musikkonferensen i London dagen därpå. Jag bokar av flyg och hotell och packar resväskan. Rapporter om coronaviruset har börjat ta mer plats i medierna, men vi har finalen i Melodifestivalen kommande helg på Friends Arena och jag känner att jag behöver vara kvar i Stockholm för att följa utvecklingen.

Överdriver vi oron?

En kollega har precis kommit hem från sportlov i italienska alperna och vi kommer överens om att han stannar hemma i två veckor för säkerhets skull. Jag pratar med min dotter som jobbar i Kapstaden i Sydafrika. Borde hon åka hem kanske? Eller överdriver vi oron?

Lite förstod jag då att följande två veckor kommer att ändra allt för oss som jobbar med evenemang.

Avbokningarna kommer in, först ut är våra företagsevenemang. Företagen vill inte samla medarbetare när corona börjar härja i fler länder. 12 mars kommer beslutet, inga publika evenemang med mer än 500 personer tillåts, detta skärps senare till 50 personer.

För oss betyder det att hela vår verksamhet förbjuds. Alla evenemang bokas nu av eller bokas om. Vi bokar om en konsert med Bryan Adams från mars till maj. Då är det nog över.

Jämför restriktioner

Det blir inte så. Det blir den djupaste kris vår bransch någonsin har upplevt. Jag sitter i dagliga zoommöten med kollegor runtom i världen. Vi jämför restriktioner, coronautveckling och ekonomiska stödpaket. Jag går igenom alla faser av chock, förnekelse, sorg, ilska och slutligen acceptans. Jag inser att vi står inför en lång period utan det som vi behöver så mycket och lever av – vår publik.

Det har nu gått drygt fem månader den där kvällen när jag bokade av min resa till London och framtiden är svår att överblicka.

Evenemangsnäringen är nedstängd. Intäkterna är i princip noll. Vi har tvingats till tuffa beslut och säga upp medarbetare. Jag oroar mig för de företag som sköter säkerheten, fixar tekniken, bemannar värdar, lagar maten, städar, bygger scener. De som är så otroligt viktiga för oss, vad gör vi om de inte har överlevt när vi får grönt ljus att öppna upp igen?