OS rivs. Direkt efter sista prestationen inleddes nedmonteringen i London. Här vid Buckingham Palace plockas alla skyltar och annat runt maratonbanan i London. Nu gäller Rio de Janeiro, Brazil, härnäst. Foto: Alastair Grant, AP Photo/Scanpix

Nu behövde ju knappast London ett OS för att påminna oss om sitt världsherravälde också musikaliskt. London behövde över huvudtaget inte OS på samma sätt som Tokyo en gång, Söul en annan gång och Peking för fyra år sedan.

Som en Andrew Lloyd-Webber-musikal

London var redan ett pumpande hjärta i ett av världens mäktigaste länder, London kommer inte att få flera turister bara för att staden varit olympisk värdstad. London hade ingenting att visa som vi inte redan visste.

Snarare är det väl så att utsändningarna från olympiska spel ger en begränsad bild av en stad. OS är en TV-show och arenor och arrangemang är stöpta i samma form – precis som en Andrew Lloyd-Webber-musikal – varhelst de än hålls i världen.

Premiärminister David Cameron lät i en BBC-intervju vid spelens slut världen förstå, att London (England) går en ny tid till mötes efter OS. Ett nytt England formas.

OS inte hållbart i längden

Tyvärr tror jag kanske inte de olympiska spelens koncept erbjuder någon hållbar modell för framtiden.

OS bärs i land av uppåt hundratusen volontärer. Det är förstås en lockande politisk idé; samhällsfunktioner baserade på frivilliga, oavlönade entusiaster. Men så ser knappast de lågavlönades framtidsdröm ut i det Europa som nu låtit euron ligga odebatterad  några veckor medan det högprisade guldet fördelats på Londonarenorna.

Hur som helst; London-OS – inte minst den magnifika avslutningen – visar väl att Stockholm och Sverige aldrig någonsin mera behöver umgås ens med tanken på att arrangera ett olympiskt sommarspel.

Där kanske OS kan göra nytta

Frågan är väl snarare hur länge världsekonomin tillåter, att städer som London överhuvudtaget vågar sig på dessa monumentala projekt. Rio om fyra år. Första gången i historien i ett sydamerikanskt land. Lättsinnigt, vackert, sambarytmiskt, förföriskt. Säkert.

Kanske är det just i städer som Rio – med så många sociala problem och så många orättvisor att bekämpa – som de olympiska spelen kan göra nytta.

Men då kan man kanske hoppas, att de olympiska spelen också skall släppa den sista resten av den amatöristiska ideologin som man med sådan desperation hållit kvar vid; just de hundratusentals frivilliga som förväntas fylla den stora servicebas av människor utan vilka spelen inte fungerar. Är de inte också snart värda belöning? Brasilien behöver inte flera människor som gratis släpar ut sig åt andra, snarare alltfler som får ett jobb och betalt för det. Om så bara under en olympisk cykel.

Och OS blir bara rikare…

Amerikanska TV-bolag och en rad multinationella företag fyller Internationella Olympiska Kommitténs kassakista i Lausanne med miljarder, för rätten av få synas och utnyttja de olympiska symbolerna, erövra marknadsandelar och tjäna stora pengar.

Men alla de som putsar deras gigantiska skyltfönster, smörjer det olympiska maskineriet, sliter hårt i servicenäringen, de avlönas med en jacka, ett tack på avslutningen och en applåd från de aktiva. Ge dem betalt!

Lika bra att slakta en helig ko till; den olympiska byn är övervärderad, för att inte säga formförstörande, prestationshämmande. Den skall verka sammanhållande, brobyggande, den sägs vara själva essensen av hela den olympiska idén. Bullshit.

OS har blivit sin egen fiende

De riktigt seriösa deltagarna har inte vare sig tid eller lust med social samvaro. Många kan rent av stressas i umgänget med mäktiga motståndare, få svårt att hålla koncentrationen, lockas till mycket som inte är formbefrämjande.

OS är så stort att det i sig är sin egen fiende.

Jag hörde vad vår senaste friidrottsstjärna, Moa Hjelmer, sa efter att ha åkt ut i försöken på 800 meter inför ett fullsatt Olympiastadion. ”Det var det häftigaste jag varit med om.” Deltagandet så överväldigande att prestationen blir underordnad.

Prestationen och inte upplevelsen viktigast

Det måste ingå som en av de viktigaste delarna i förberedelserna av kommande OS-trupper: att krympa den förföriska OS-upplevelsen och förstora betydelsen av prestationen.

Och så bort med brottning och dressyr. Båda sporterna representerar var sin ytterlighet i den sociala rekryteringsbasen.

Jobbarna som en gång blev brottare finns inte längre. Och i de länder de finns har de så tuffa jobb att de inte orkar slita ut sig på sin minimala fritid. En överklass i hög hatt och frack med en trippande häst under sig känns också som en tid vi dessbättre lämnat.