Kan vi åskådare lita på att det verkligen är rent spel, att villkoren är ärliga? Ibland blir vi betänksamma, då det förekommer för mycket fixande bakom idrotten. Foto: TT

I närtid finns förstås inte bara Fifa, även om mycket just nu faller tillbaka på det internationella fotbollförbundet. Då pratar vi inte bara Blatter och Co, utan också det faktum att herrarna inte spelade helt schysst när det gällde hur damlagen lottats i det VM.

Publik, reklam – och pengar

Det skedde med syfte att hemmanationen Kanada ska komma långt, vilket renderar större publik, mer reklaminkomster och därmed mer pengar. Samma sak gäller Brasilien, där märkliga turer egentligen bäddade för att laget skulle utmana Tyskland om VM pokalen inför OS nästa år, men där talangen faktiskt inte räckte till.

Regelförändringar skapades för att bädda för lag där talangen inte varit tillräcklig, men där visionen om pengar var viktigare än sportslig rättvisa. Att Sverige drabbades av Fifas lekstuga är bittert, men å andra sidan, den svenska talangen var inte större än den åttondelsfinal där laget åkte ut.

Att Ryssland fortsätter att hota sina grannländer med vapenmakt, har fått EU att reagera, och exporten dit stryps. Samtidigt finns länder som Frankrike, som inte vill vara med på bojkott utan mer än gärna fortsätter exportera sina vapen till denna machonation.

Bra skäl, egentligen

Rysslands svar på den minskade mängden matvaror är att dra ner på det finansiella planen för fotbolls-VM 2018, ett av de två arrangemang som de facto ligger bakom hela cirkus Blatter och Fifa-karusellen.

Ryssarnas agerande skulle kunna vara anledning att ta tillbaka värdskapet…

Många i min generation kommer ihåg hur forna tiders styrande i den alpina cirkusen ständigt ändrade regler  för att inte Ingmar Stenmark skulle kunna fortsätta att vinna i sin totalt överlägsna stil.

Vi som tror på ärlighet

Och Uppdrag Granskning kunde på nationell bas konstatera hur fotbollsklubben Qviding tack vare den ”goa göteborgsandan” kunde fiffla till sig miljoner i aktivitetsstöd  på fejkade idrottssamlingar.

Och då ska vi inte glömma alla dopade stjärnor, alla mutade talanger och ledare, allt det dolda som vi inte ser, men förstår finns, där bakom skynket.

Det är faktiskt extremt trist att idrottens värld allt mer liknar politikens. Man säger en sak, men gör en helt annan. Ett löfte är inget värt, man kan alltid kompromissa bort både det ena och det andra.

Och kvar står vi, de fintade, de som faktiskt tror på det goda och det ärliga uppsåt som, åtminstone inledningsvis, nån gång i början på karriären, ändå måste ha varit ett målsnöre för de som ger sig in i idrottens och politikens förtrollade värld.

Vi vill nog gärna fortsätta tro på det goda och det rättvisa. Men. Det blir allt svårare.