Ska man dessutom granska hur de 1,7 miljarderna som är det statliga stödet, används är det lätt att konstatera att merparten är villkorade till många insatser där samhället i övrigt inte räcker till: jämställdhet, integration, miljö, barn och ungdomars hälsa etc. Allt detta krävs idrottsrörelsen ta ansvar för. Foto: Scanpix
Lägg därtill alla tusen och åter tusen aktiviteter, lokal försäljning, cafeterior m fl som livnär sig på idrotten inser man hur viktig idrotten är för vårt samhälle.
Varför investerar inte staten mer?
Samtidigt lever vi i ett Sverige där statens synliga bidrag endast uppgår till 1,7 miljarder! Varför då?
Varför investerar inte Sverige mer för att långsiktigt säkra den svenska idrottsrörelsens fortlevnad?
Nu ska jag inte glömma eller vara orättvis mot många generösa kommuner. De bidrar med lokalt stöd och bygger efter bästa förmåga idrottsanläggningar (åtminstone på mindre orter). Sammantaget kanske stödet kommer upp i 4-5 miljarder…
Oro över minskat antal aktiviteter
RF brukar redovisa att vi har ca 22 000 idrottsklubbar i vårt land…. vi kommer nog sanningen närmare om vi säger att ca 14 000 av dessa fungerar och bedriver synlig verksamhet.
Dessvärre är trenden den att landets klubbar visar en stadigt minskande i antal. Vi vet sedan tidigare att klubbarnas ”eldsjälar” minskar dramatiskt och de kan inte ersättas av ”en-gång-i-vecka n-ledare”.
Dessa ännu fungerande eldsjälar behöver nationellt stöd om idrotten ska överleva som den bas där unga fostras i demokrati, ledarskap, fokusering, eget ansvar mm.
Föreningarna är basen
Kort sagt, hela den plattform som vår idrott stått för i över hundra år. Det finns ingen motsättning mot de nya former för hälsa som mer företagsinriktade hälsoträningsorganisationer står för. Inte heller den träningstrend där framförallt vuxna åker långfärdsskridskor, varvar på skidspår, spelar golf, simmar eller på andra sätt bedriver idrott och friluftsliv i egen regi.
Allt detta medverkar till att vi får bättre folkhälsa. Endast skolidrotten fortsätter att halka efter pga allt sämre förutsättningar inom skolans hägn.
Men, basen för en fungerande idrottsrörelse är föreningarna. Det är där idrottaren ”föds”, utvecklas, fostras, får grundläggande värden i sina relationer med andra, lär sig ta ansvar mm. Elitidrottare som lyckas ta sig hela vägen mot toppen blir ofta idoler och förebilder för en hel nation.
Måse begära resurser
Utifrån ett samhälle och ett Sverige i snabb förändring ställs frågan om idrottens överlevnad på sin spets. Vill vi ha kvar föreningsidrotten? Vill vi ha klubbar med sina medlemmar, tränare, ledare, kommittéer, styrelse etc.
Om svaret är (och borde vara) ett självklart ja på frågan måste vi börja höja våra röster och kräva, ja, faktiskt kräva – och sluta vara så förbannat mesiga.
Vi måste börja begära resurser som gör att basen för vår svenska idrottsrörelse – föreningarna, kan leva in i framtiden. Sett utifrån min inledning ska idrottsrörelsen sätta ned foten och kräva rimligt ekonomiskt stöd – som står i proportion till allt vi idag redan gör.
Ett nytt framtida stöd
Jag skulle vilja gissa att 90 procent av all idrott i föreningssverige fortfarande bygger på det ideella ledarskapet där medlemmarna hjälps åt och där resurserna skapas ur medlemsavgifter, att kommunerna bygger och hjälper till med anläggningar, där lotterier, basarer, arrangemang, tävlingar etc står för merparten av intäkterna till den verksamhet som är föreningens vardag.
Få idrotter och klubbar får sin inkomst från stora arrangemang, sponsorer och partners även om det är dessa som oftast dominerar våra media.
Hur skulle ett sådant stöd kunna se ut?
Måste ha hjälp på heltid
De flesta klubbar behöver hjälp med personal på yrkesbasis:
– Klubbkanslist som får vardagen att gå runt och avlastar våra många fritidsengagerade ledare
– Välutbildade tränare som kan ta hand om barn, ungdomar och elit och hjälper dem med en kompetens som svensk idrott idag ofta saknar. Dessutom borde alla hyreskostnader av klubbkansli och träningsanläggningar för denna föreningsverksamhet bort i sin helhet.
Med de ekonomiska insatserna lättar vardagsbördan för föreningarna och de kan göra vad de är bäst på – att ta hand om alla som vill idrotta. Den totala kostnaden för detta stöd kommer säkert att bli stor men, ska ställas mot alternativet att idrotten som vi idag känner den, kommer att gradvis tunna ut och vara försvunnen om 30-40 år. Då blir det omöjligt att återskapa den. Samhällsförlusten blir enorm.
Politikerna ogillar idrott!
Dagens politiker på riksplanet verkar faktiskt vara konsekvent rekryterade från grupperingar som ogillar idrott.
Någon annan förklaring kan jag inte tänka mig. Annars skulle idrotten få det stöd den förtjänar. Självklart är skola, omsorg mm oerhört viktigt. Men detta finansieras med skattemedel och kostar vad det kostar.
Idrotten drar med råge in sina egna kostnader och lämnar så mycket starka bidrag till samhällsbygget att det dessutom är en mycket god affär om man ser till intäkterna.
Varför förstår inte politiker?
Varför stödjer inte staten idrottsrörelsen?
Många beslutsfattare tycker nog att jag här svär i kyrkan men, jag går tillbaka till min inledning. Det ekonomiska stödet är så pinsamt lågt att det är skamligt! Man håvar in så mycket värde till samhället och statens kassa att det så kallade stödet är helt otillräckligt.
Ska vi dessutom börja granska hur de 1,7 miljarderna som är det statliga stödet, används är det lätt att konstatera att merparten är villkorade till många insatser där samhället i övrigt inte räcker till: jämställdhet, integration, miljö, barn och ungdomars hälsa etc. Allt detta krävs idrottsrörelsen ta ansvar för.
”Myrornas krig” – en medveten strategi?
Överallt i vårt land uppvaktas lokala politiker av idrottsrörelsen. Föreningarna behöver stöd vid större arrangemang, de behöver lokaler för sin verksamhet och de behöver ekonomiskt stöd. Samma sak gäller på riksplanet.
Fördelningen av det statliga stödet innebär ett lobbande, diskuterande och en fight om varenda krona.
Ta bara det s k ”elitstödet” som staten sköt till för några år sedan. Under ett antal år har detta varit svensk idrotts största problem. En penningsumma något mindre än det engelska segelsatsningen inför London-OS har fått våra specialförbund att fullkomligt fokusera på varje ynka krona av detta ”pluttstöd”.
Förödmjukande vill jag påstå!
Samtidigt går mina tankar på de personer som utses till regeringens och kommunernas ansvariga i dessa frågor… Rimligen borde landets ”Idrottsminister” vara en person med djupa rötter i den svenska idrottsrörelsen. Men icke, detta sker aldrig.
Har vi någon gång haft en minister som vet något om idrott och idrottens villkor? Tycker man över huvud taget att svensk idrottsrörelse är viktig för Sverige?
Ärligt talat kära idrottsledare i vårt avlånga land – är det inte dags för det Svenska Idrottsupproret nu?