Emma Green Tregaro skriver en autograf till William Wijkström, 9 år, på lilla DN-galan i Kungsträdgården. Foto: Henrik Montgomery, Scanpix

Så sofistikerat, alldeles lagom, lågmält och vackert visade hon på ett helt oantastligt sätt sympati för de mänskliga rättigheter hela idrottsrörelsen oftare borde ta ställning för.

Av rädsla för följderna och vad den ryska publiken möjligen skulle kunna ställa till under finalen, tvingade Svenska Friidrottsförbundet henne till en mera neutral manikyr inför finalen – röda naglar är bara en annan av kärlekens kulörer – och det var fegt. Ett centralt påbud det också som hon med sitt timida sätt inte ville provocera.

Gäller att skydda folket…

Knappast förvånande att inga reaktioner kom från den ryska publiken under finalen. När det gäller att ”skydda” sitt folk mot omvärldens ”faror” är det ingen större skillnad på Putins Ryssland och Brezjnevs Sovjetunionen. Censuren fungerar ännu.

När vi skulle resa till OS i Moskva 1980 fick vi veta att de sovjetiska myndigheterna hade varnat sitt folk för umgänge med västvärldens gäster som skulle komma med ”farliga” idéer och sprida veneriska sjukdomar. Svenska myndigheter hade fallit till föga för sovjetiska påtryckningar och tvingade oss att vända ut och in på väskor redan på Arlanda på jakt efter kondomer, pornografi eller annan illasinnad propaganda. Stadens centrum var rensad på prostituerade, tiggare och barn (!).

Integrationsminister Erik Ullenhag tycker att idrottsrörelsen (IOK inkluderat) är feg som inte tar ställning så som den t ex en gång gjorde mot apartheid i Sydafrika.

Den bojkotten hade effekt. Det intygade t o m Nelson Mandela när jag fick ett kort samtal med honom i Lausanne 1997 efter att han tillsammans med ett antal andra statsöverhuvuden (Göran Persson bl a ) gjort sitt för att försöka övertyga IOK om det förträffliga i att lägga de olympiska spelen 2004 i just deras land.

Regeringen inte särskilt mogen

Jag håller med Ullenhag. Å andra sidan är inte regeringen särskilt modig heller i de här sammanhangen.

Och alla de svenska företag som genom åren gullat med de mest förhatliga regimer skall vi bara inte tala om.

Nu tycker jag Emmas diskreta aktion missförstods totalt. Den ryska lagen förbjuder information om bl a homosexualitet – s k ”icke traditionella sexuella relationer” – till personer under 18 år. Hur tio regnbågsfärgade naglar kan uppfattas som information om homosexualitet har jag svårt att begripa.

Nej, det var ingen politisk demonstration. Det var en sympatiyttring som kommer att få till följd, att hon blir inbjuden till och hyllad nästa gång det blir dags för Pridefestival i Stockholm.

IOK och övriga förbund ska ställa krav

Felet med IOK och internationella förbund som FIFA, IAAF m fl är, att de inte ställer krav på länder som de har för avsikt att tilldela ett världsevenemang.

Inte minst IOK, som har grundliga utvärderingar och omfattande manualer för hur ett OS skall genomföras, en innehållsrik kravspecifikation gällande arenor, miljö, ekonomi etc., borde vid en hearing med arrangörskandidaterna göra klart, att inga lagar som begränsar de mänskliga rättigheterna får gälla. I varje fall inte medan evenemanget pågår. Ja, man borde gå längre än så. Att aktivt verka för demokrati, yttrandefrihet och andra mänskliga rättigheter borde stå högt på IOK:s och de internationella förbundens agenda.

Evenemangen används i politiska syften, så har alltid skett, sker alltjämt, och för att låna ut en så belyst och internationellt betittad scen borde det ställas tuffa krav. Kampen för mänskliga rättigheter står över all politik.

De är idrottshistoriens största hjältar

John Carlos och Tommie Smith gjorde 1968 – när de sträckte sina svarta, handskbeklädda nävar i skyn på prispallen i Mexiko – liksom de afrikanska stater som marscherade ut i protest mot rasförföljelser en betydande insats. De är i min värld ett par av idrottshistoriens allra största hjältar.

Starka regimer med fruktade ledare har i alla år försökt köpa sig till världsomfattande evenemang i avsikt att förbättra sin omvärldsbild och erövra mark i den finansiella VM-tabellen. Idrottsvärlden har haft sina mutkolvar i betydande positioner – fotbollens Havelange och efterträdare Blatter, friidrottens Primo Nebiolo, IOK:s Samaranch – som möjliggjort politisk poängplockning på idrottens bekostnad. Det är möjligen bättre och mera genomlyst idag, men Blatter sitter kvar och undfallenheten och de vaga kommentarerna är pinsamma.

Det är inte rätt att vid varje stort evenemang kräva att enskilda individer agerar i främmande land. Looreen gjorde det på sitt sätt i samband med Melodifestivalen i Baku, Emma Green-Tregaro rev ifrån med sina färgglada naglar. De är båda värda respekt.

Idrotten påverkar, det vet alla

Men det är på politikerna, företagarna, de internationella organisationerna som vi skall ställa kraven. Idrotten får aldrig ge upp den kampen om den skall vara trovärdig bakom sina svulstiga paroller. Den vet – de mäktiga nationerna vet – att idrotten är en av de starkaste spelarna på den arena där människors rättigheter skall försvaras.

Mats Olsson sa det fint i sin söndagskrönika i Expressen: ”Om inte omvärlden lagt sig i hade inte Nelson Mandela varit en ikon och Sydafrika hade inte sett ut som det gör…., hade inte västvärlden lagt sig i och en mur fallit i Berlin hade inte Jelena Isinbajeva kunnat resa jorden runt och blivit mångmiljonär på att hoppa högre än alla andra.”

Just det.

Vi måste lägga oss i.

Heja Emma!