Själv har jag varit verksam inom friidrott sedan ungdomen. Jag blev en hygglig löpare och insåg tidigt att det gav mer att hjälpa andra – med större talang än jag själv.

Under årtionden har jag tillbringat merparten av min tid på träningspass på arena och ute i skogen, på resor, tävlingar och läger. Varför? – Jo, det har givit mig personligen så mycket tillbaka. Vänskap, gemenskap, känslan att få arbeta tillsammans mot mål, tänja på sina och andras gränser.

En förebild för varje vuxen

Få verksamheter skapar sån solidaritet. Samtidigt också energi att verka mot uppställda mål. Borde vara varje vuxens förebild som fostrande av goda blivande vuxna.

Årtionden har gått. Den månatliga utgåvan av ”Rekordmagasinet” ersattes av ”Idrottsmagasinet”, nya media tar över. Men, svenskarnas stolthet över framgångsrika idrottare – som vanligen är ödmjuka, sympatiska, ambitiösa samhällsmedborgare och la tonåringar i gemenskap runt idrotten, bära idrotten och dess kvalitéer som man gjort över hela världen –  I Sverige under snart långt över 100 år.

Antalet unga som vill lägga tio år av sitt liv för drömmen om att se hur långt man kan nå inom idrott sjunker brant för varje årtionde.

Tyvärr gör också antalet aktiva idrottsklubbar detsamma. Antalet eldsjälar som tränare och ledare, som finns i vardagen för dessa tonåringar minskar brant. Varför? Inte så konstigt när det konkreta stödet från samhället dras ned och ersätts med ett myller av projekt där civilsamhället inte självt klarar sina åtaganden.

Ändå finns det eldsjälar

Vill vi inte ha elitidrott i Sverige?

Jodå, så länge någon annan betalar. Inom fotboll och ishockey klarar man det genom en miljard från Svenska spel och publikintäkter, men övriga 70 RF-idrotter….var ska de få medel att klara sin verksamhet? Nästan samtliga övriga idrotter brottas med stora ekonomiska problem. RF självt erbjuder ett minimalt ekonomiskt stöd till sina medlemmar. Vem har då ork, tid eller ekonomi att se vilka behov den enskilde idrottaren har?

Ännu finns många eldsjälar kvar…

Ni vet, de där som alltid finns på plats, alltid stöttar, vars telefon går varm sent på kvällen, där familjen också vill ha sitt-som också vill ha tid med mamma och pappa på fritiden.

Det är inte särskilt konstigt att den psykiska ohälsan inom idrotten hos BÅDE aktiva och idrottare ökar. Att idag vilja leva sin dröm blir en omänsklig utmaning. Vem bryr sig?