Andreas Kramer tog ett unikt och imponerande silver på 800 m under friidrotts-EM i Berlin. Foto: Jessica Gow / TT
Nu kanske det var överdrivet och jag har verkligen ingen aning om hur hårdträningen gått till. Men bara tanken på att en sjuåring hårdtränar får mig att rygga tillbaka och ställa mig väldigt frågande till hur vettigt det kan vara.
En liten plutt…
Jag tror säkert att lille Jakob med sina storebröder som förebilder älskade att träna och få vara med redan som sjuåring. I segerintervjun efter 5000 meters- loppet var det inte precis några ledsna miner och tuktade personligheter som Jakob och Henrik visade. De har säkerligen haft det jätteroligt hela tiden under alla hårda träningspass, det har man när man har en talang och får utveckla den till dess fulla potential.
Men ändå. Sju år. En liten plutt , med gluggar i munnen och knappt läskunnig. Hårdträna. För pappan. Tankarna går osökt till den där hemska dokumentären som SVT visade för några år sen, om hur kinesisk barngymnastik gick till, hur tränarna var stenhårda och böjde de små barnens kroppar så de grät, och de tvingades flytta hemifrån när de var ännu yngre än sju år. Helt fruktansvärt.
Jag tror inte att bröderna Ingebrigtsen har eller är i närheten av den ”hårdträning”som den dokumentären visade. Tvärtom tror jag att de haft stor glädje av varandra under alla år, deras lycka över framgångarna kom inte efter något tvång utan var spontan. Det är kul att vinna, och vinna utan fusk.
Går inte att jämföra
Och jag tror inte att hårdträna som sjuåring i en demokrati med en kärleksfull familj omkring sig går att jämföra med att hårdträna i en diktatur, ensam och utlämnad och dessutom ansvarig för sin familjs försörjning.
Så låt oss glömma ordet hårdträna, byta ut det mot ”träna mer strukturerat”, och glädjas med den norska underfamiljen.
Och dessutom konstatera att friidrotts-EM varit kul och att Jakob Hård och Kajsa Bergqvist är helt suveräna som programledare i SVT. Och grattis Norge. Och Sverige.
Och förstås, grattis Andreas Kramer, vilket lopp! Ojoj.