Micke Leijnegard, populär peogramledare som har blivit personifierad med Mästarnas mästare

Låt alla idrottsmän vara kvar. Låt oss lära känna dem utan kval och uttåg. För det är just berättelserna som gör Mästarnas Mästare till magi.

Att höra deltagarna berätta om sina karriärer, redogöra för plågor och ångest och därtill framgångar som vi vanliga människor märkligt nog ofta missat, är fantastiskt. Magiskt är också när en del idrottare erkänner att deltagandet i just programmet Mästarnas Mästare på något sätt hjälpt dem att komma vidare efter karriären. 

Får klara sig bäst de kan

Jag har i min enfald alltid trott att OS-guldmedaljörer tex alltid har stöd från sitt förbund. Att det finns en privat stödfunktion för idrottaren när karriären är över, så att han/hon kan dra nytta av sin medalj men också börja jobba med något annat. Men så verkar inte alls vara fallet, utan efter guld och avslutad karriär så lämnas man vind för våg. 

Kanotisten Markus Oscarsson gav verkligen framgångens baksmälla ett ansikte, när han i programmet erkände att han fortfarande var vilsen på vad han egentligen skulle ägna resten av livet åt, efter att i en nästan tioårsperiod enbart sysslat med att nå sina, och förbundets drömmar, ett OS-guld. Och då är det ändå tio år sen han slutade paddla. Efter att så stenhårt satsat mot en enda sak, ett OS-guld, så var han lite vilsen i livet. Vad skulle han syssla med nu?

Och det var då årets Mästarnas Mästare blev extra magiskt. För de övriga deltagarna lyssnade och förstod, alla kände de igen sig; några hade tur som hunnit plugga eller fortfarande var kvar i sin idrott med på ett annat plan. Men nog kände de alla igen vilsenheten på ett eller annat sätt. 

Ge samtalen mera tid

Och det är just de där samtalen som skapar magin. Inte utslagstävlingarna, inte Nattduellen. Utan samtalen.

Och därför tror jag att vi som tittar lika gärna skulle se alla deltagarna samtala alla söndagarna, istället för att de försvinner, en efter en. För de är ju ändå alla Mästare.

Och vilka krav som ställts på dem!

Talang är ju bara en av delarna som krävs för att skapa en framgångsrik idrottskarriär. Sen ska du ha en exceptionell vinnarskalle, vara så envis att det är omöjligt att förstå för en vanlig tittare, och så ha fokus, fokus, fokus.

Därför är det lite otippat att det är utövarna av bollsporter i lag som nu är kvar när bara ett par program återstår. Att även de har den där extrema vinnarskallen, men tillsammans med andra, inte bara själva.

Det är också härligt att se hur bollsportsutövarna på något sätt automatiskt förstår varandra, och imponeras av varandras karriärer. Precis på samma sätt som vi söndag efter söndag fått följa de individuella utövarnas extrema målmedvetenhet, så gäller samma sak för de som varit lagidrottare. Det är fascinerande.

Mästarnas Mästare skulle förstås inte ha samma totalsympatiska stämning utan Micke Leijnegards varsamma programledande, och hans tydliga sympati gentemot de tävlande. Mästarnas Mästare skulle inte vara detsamma utan honom, och jag skulle bli oerhört förvånad om SVT skulle försöka ersätta honom. Det går inte. Då kan man lägga ner Mästarna omedelbart. Och det vore näst intill outhärdligt.