Åytåvärda, och ytterst skälet till OS – medaljerna
Därför blev det kuriöst nog så, att de som tagit medaljer på tävlingarna i Chamonix 1924 (det som räknas som de olympiska vinterspelens startpunkt) först två år senare fick veta att deras bragder upphöjts till olympisk status. Och sedan dess har det rullat på. Över hela världen. Men aldrig i Sverige. Men det var nära. Redan 1912.
Motsträviga svenskar
En vintersport, konståkning, fanns med på sommar-OS-programmet i London 1908. Ispalats för överklassens nöje fanns och här kunde den svenska stjärnan Ulrich Salchow briljera. Spelens skapare Pierre de Coubertin tyckte inte om vinteridrotter men lite konstnärliga praliner i form av koreografisk skridskoåkning ville han gärna bjuda det fina London på.
Det blev IOK-kongressen i Lissabon 1926 som till slut – efter många knixiga turer – fattade beslutet och då tog de samtidigt upp tävlingarna i Chamonix två år tidigare i de olymska värdstadskalendern och stadfäste starten till 1924.
Det dröjde alltså två år för den andra stora svenska konståkningsstjärnan, Gillias Grafstöm, innan han fick veta att han två år tidigare vunnit Sveriges första medalj i ett riktigt vinterspel.
Coubertin var, som sagt, inte det minsta entusiastisk inför olympiska spel vintertid, och han var inte ensam i motståndsrörelsen. När vinter-OS så småningom etablerades var det efter mycket starkt svenskt motstånd. Lite kuriöst med tanke på hur länge och hur ofta Sverige med näbbar och klor och med inte så lite klantighet, högmod och naivitet kämpat för att få vinterspelen till Sverige.
Sveriges dåvarande två medlemmar av IOK, Victor Balck och Clarence von Rosen, gjorde gemensam sak med sin gode vän Pierre de Coubertin och bjöd starkt motstånd. Och mot presidentens vilja ville ingen gå.
Nära för Stockholm
Första gången tanken på vinter-OS togs upp till diskussion var vid en IOK-kongress i Budapest i maj 1911. Förslaget kom från italienskt håll – det kan vara värt att påpeka nu när italienarna själva arrangerar – från den italienska greven Brunetta d´Usseaux. Han vände sig till svenske Victor Balck och sade: ”Ni som är ordförande i organisationskommittén för de olympiska sommarspelen i Stockholm nästa år, har ni inte också tänkt på att utarbeta ett vinterprogram.” Balck fnyste lätt under sin stora mustasch och svarade: ”Ett olympiskt vinterprogram kommer inte på fråga.”
Balck var rädda för att olympisk konkurrens skulle kväva intresset för de Nordiska Spelen som han själv hade skapat.
Så futtigt det kan låta ändå så här mer än hundra år senare. Småsint och visionslöst.
Diskussionen var livlig, den pågick flera dagar, men svenskarna stod på sig så envist att de övriga medlemmarna vek ner sig.
Men det var alltså på håret att Stockholm kunde stått i historieböckerna som värd också för de första olympiska vinterspelen 1912.
Och tänk så mycken möda, tid och pengar som därmed hade kunnat sparats under decennier av olympiska arrangörskampanjer som varit förgäves.
Nya orosmoln
Kanske är det rent av historien och Sveriges hårda motstånd en gång in tiden som legat vinter-OS-entusiaster i Falun, Östersund och Stockholm i fatet alla gånger deras kampanjer fått nej av IOK. Sveriges motstånd den gången i förra seklets början fick också stöd av Norge som hade Nordmarka och Holmenkollen och tyckte att det var gott nog. Dessutom betraktade norrmännen sig som uppfinnare av skididrotten och tyckte sig inte behöva någon vidare internationalisering.
På samma vis som Norge genom åren – i mycket högre grad än Sverige skall sägas – varit motståndare till utveckling och förnyelse; Boklövs introducering av V-stilen i backhoppning, skidsportens skridskoteknik och kvinnor i längdspåren.
Motståndet pågick alltså in på 1920-talet när kontraktet skrevs med Chamonix 1923 för att sommarspelen i Paris 1924 skulle få en vinterupplaga. Det var så till en början att vinter- och sommarspelen arrangerades i samma land.
Chamonix 1924 utgör startpunkten. Beslutet fattat om etablering av vinterspel för all framtid togs vid kongressen i Lissabon två år senare. Röstsiffrorna 21-2. Svenskarna emot igen? Nej, de hade vänt kappan efter vinden och röstade ja. Motståndet kom istället från två holländare. Möjligern såg det omöjliga i att någon gång kunna arrangera vinteridrott i det platta Nederländerna.
Idag tvekar ingen. Men oron över mildare vindar och svikande skidintresse finns där i bakgrunden. Och idag är det motståndsländerna Norge och Sverige som dominerar skidåkningen – ungefär som under Nordiska Spelen.