Vad hände egentligen, tycks de fråga sig. Från vänster, förbundskapten Jon Dahl Tomasson, fotbollschefen Kim Källström, och assisterande tränare Sebastian Larsson. Foto: Jonas Ekströmer / TT

Men ledningen svävar på orden och nye ordföranden Simon Åström visar inte kraft och pondus. Det är nu hans styrka och  beslutsamhet måste framkomma – nu när det svajar mer än någonsin. Både sportsliga och ekonomiska värden av dimensioner står på spel.

Förbundet tycks sakna handlingskraft. Och inte nog med det, ekonomin svajar och styrningen av förbundet ifrågasätts. På förbundskansliet i Solna har det varit uppror och både ordförande och generalsekreteraren är sparkade.

Landslaget saknar en dirigent på planen och  på sidan har nye ordförande Simon Åström inte hunnit eller inte klarat att skapa sin egen profil. Och Kim Källström som fotbollschef har inte heller den pondusen att han ännu kan ta ett allvarligt och utmanande samtal med den personen som hela Sverige pratar om.

Han är bortskämd

Denne Jon Dahl Tomasson som är van att umgås och och både spela och träna med stjärnor från såväl klubblag som landslag som (Feyenoord),(Stuttgart, Villarreal, Blackburn och Rovers. Han är präglad och bortskämd av en sofistikerad miljö i årtionden, där spelarna håller sådan kvalité både enskilt och i gruppt att de behärskar att fullfölja taktik och även improvisera vid nya spelsätt i den mån det krävs

Ett svenskt fotbollslandslag har i och för sig flera namnkunniga spelare än någonsin. Det borde räcka, kan tyckas. De kommer från välkända klubbar ute i Europa och vara vana vid både skiftande spelsätt och tränare med nya egna påhitt.

På tisdagen flög de hem till sina vanliga miljöer. Bort från hård kritik från svenska fans, tilltal på gatan från anhängare och i den mån de önskar så slipper de också svordomarna och alla fördömanden på nätet. De går in i sin bubblan vid respektive klubb, dagarna går, annat tar över, det är så en enorm skillnad för dåtidens och dagens landslagsspelare.

Skulle vi ha gjort likadant?

I Köpenhamn frågar sig JDT vad som hände hur det gick till. Han gjorde inte annat än det fotbollschefen Källström önskade och betonade vid rekryteringen – bygg ett offensivt och, snabbt landslag. Och JDT gjorde vad många av oss skulle ha gjort i hans position. Ha tog ut de spelare som gjorde succé lite varstans i fotbolls-Europa.

Truppen räckte knappt till för att ge plats för alla han önskade att kalla.  De är numera så många som når hög status.

Det var JDT:s sätt att skapa ett lag. Det märkliga är att han inte kände saknad och att han inte var ärlig mot sig själv. Sådana frågor har han i stället vana att skratta bort. Som, vem skulle styra försvarsarbetet och vem var speldirigenten – de två som skulle utgöra fundamentet i bygget. Och koordinationen i laget, skulle spelarna själva hitta lösningar eller stod han för direktiven?

Frågorna är många, svaren desto färre.

Får vi se verklighetens landslag?

Verklighetens landslag med samarbete, kreativitet,ledarskap och struktur – allt som öppnar för tekniken uppstod aldrig. Betraktarna bidrog på sitt sätt, de bländades av stjärnglansen.

Simon Åström och Kim Källström visar inte att de är männen som nu tar befälet. Och JDT tycks bara resonera som så att han har gjort vad han blev tillsagd…

Uur allt detta ska det växa ett VM-lag… Det känns oerhört tveksamt och hotfullt.  JDT:s dagar är räknade. Han är inte mannen som kan visa vägen.

De ytterst ansvariga måste också ta hänsyn till kravet från fotbolls-Sverige, pengar måste in. En VM-medverkan bär på en förhoppning om intäkter på runt 100 miljoner och skulle säkra förbundets arbete åtskilliga år framåt. Utan de pengarna blir bilden skrämmande!