Mitt intresse för idrottsfrågor kommer att bestå och jag tänker inte heller skriva mitt testamente. Mina ambitioner när jag tillträdde som RF:s ordförande försökte jag då åskådliggöra i något jag kallade Mose stentavlor – se faktaruta. Andra får avgöra om punkterna idag framstår som relevanta och i vilken utsträckning jag medverkat till att de kom att realiseras.
Fem konstateranden
Skrivklåda gör dock att jag vill delge er fem, som jag tycker, relevanta konstateranden så här inför avskedets stund:
1. Välj inte mellan att satsa på mer elit eller mer folkhälsa. Om vi vill vara relevanta måste vi tänka två tankar samtidigt. Jag oroar mig för att vissa idrottsledare inte inser att utan ett allt starkare folkhälsoperspektiv sinar på sikt stödet från samhället till idrottsrörelsen. Elitverksamheten kan inte ensam uppbåda erforderlig relevans för idrottsrörelsen.
2. Jag ångrar att jag inte tidigare fullt ut insåg att vi borde ha varit mer aktiva i de två geografiska ändpunkterna i vår verksamhet, nämligen våra utsatta områden och våra landsbygder. Vi kan inte som folkrörelse och med bibehållet stöd från befolkningen ha så många vita fläckar.
3. Jag känner en tydlig oro för att de kommersiella krafterna inom delar av idrotten riskerar att spränga den samlade idrottsrörelsen och vårt implicita kontrakt med samhället. Det finns en aningslöshet och en tendens att bli imponerad av dessa krafter på vissa håll inom idrottsrörelsen, ibland kombinerad med alltför tafatta försök att styra dessa krafter.
4. Tappa inte fokus på 11-årspuckeln. Vi lyckas locka många barn att börja, men vi är fortfarande för dåliga på att behålla dem. Det stora tappet i tonåren måste stoppas genom ihärdigt, innovativt och kunskapsbaserat utvecklingsarbete över lång tid.
5. Håll frågor kring vår värdegrund levande och inse att olika former av ljusskygg verksamhet gärna söker sig till de delar av idrottsrörelsen där stora pengar är i rörelse. Jag oroar mig för att dessa frågor bara kommer att växa i betydelse framöver.
inkluderande och jämställd idrott
Jag ser också tillbaka med tillförsikt på de steg vi tagit mot en mer inkluderande och jämställd idrott. Vi har själva satt strålkastarna på vår egen verksamhet och med eget ansvar höjt rösterna för att vi inte är nöjda utan vill så mycket mer. Med hjälp av folkbildning och utbildning har vi blivit klokare, förstår våra egna roller bättre och föreningar runt om i landet ser på sina verksamheter med kritiska ögon för att upptäcka de förgivet tagna sanningar som vi tillsammans måste granska för att hitta rätt väg framåt.
Så här i backspegeln ångrar jag att jag vi under min tid som ordförande inte vara snabbare med att skapa fler gemensamma mötesplatser för förtroendevalda för specialidrottsförbunden och för RF-SISU distrikt. Nu när de finns är det tydligt att vi med förståelse för hur vi bäst nyttjar varandras styrkor också har ännu större möjligheter till utveckling.
Jag har haft privilegiet att efter alla år i olika uniformsyrken få arbeta 14 år som Landshövding och 12 år i Riksidrottsstyrelsen. Härigenom har jag fått möta ”den vanliga medborgaren” på ett annat sätt än tidigare i mitt yrkesliv. Från mina år som ordförande i RF kommer jag att minnas alla entusiastiska idrottare, ledare, förtroendevalda, domare och funktionärer. Människor som generöst ger av sig själva och sin tid för något de älskar.
Idrottens outsinliga inneboende kraft att ge glädje, spänning, gemenskap och för många mening gör oss till den rörelse vi är – en folkrörelse i ordets rätta bemärkelse. Engagemanget i blicken, rösten och kroppsspråket hos alla jag har träffat har ständigt påmint mig om att jag är en ödmjuk tjänare för miljoner medlemmars bästa.
Krävs respekt
Vi är en federation som samlar idrotter av mycket olika karaktär. Allt från fallskärmshoppning till basket till skidskytte. Vi behöver ha respekt för att vi har olika frågor högst på respektive dagordning. Samtidigt måste vi förstå att vår utvecklingskapacitet, vårt förtroendekapital och vår påverkanskraft bygger på att vi håller ihop.
Vi är starkast tillsammans.