VM ser jag fram emot med mycket delade känslor, Champions har hittills bjudit på drömfotboll, Allsvenskan – vatten och vin.Det är som att allt börjar koka samman nu; VM-fotbollen närmar sig, Champions League-finalen är snart i en betalkanal nära dig som har råd och Allsvenskan börjar finna sin form 2026. Det är i allt mycket fascinerande.

Jag sa till min gode vän Bertram, som kommit med en ljuvlig räkmiddag och en flaska sval Chablis; om returen ikväll (Bayern München mot PSG i Champions semifinal) blir bara hälften så bra som 5-4-matchen i Paris, så kommer du antagligen ändå säga att det kanske är den bästa match du sett.

Det bästa jag sett

Nu blev mötet i München inte ens hälften så underhållande, fartfylld och tekniskt sprakande som matchen i Paris som, med tanke dess vikt, de svindlande beloppen som är i omlopp, vi är i slutet av en lång och tuff säsong, att jag vågar påstå att det kan vara den bästa match mellan två klubblag som jag sett under alla dess år med världsfotbollen som jag bevakat.

Så många indviduella spelare samtidigt på en fotbollsplan har jag aldrig tidigare sett; farten, framåtriktningen, målen, tekniken – det var, som Fredrik Ljungberg också påpekade, på en nivå att man med fog kan ställa frågan; går det att spela fotboll bättre än så här? Nej, förmodligen inte.

Det satt säkert en massa tränare som tyckte att försvarsspelet var otillräckligt på båda sidor, men varför är det  meningsfullt att ens fundera över den saken när det helt enkelt var så att kreativiteten, briljansen, attackviljan överglänste all tänkbar försvarsförmåga.

Kreativitetens seger över destruktiviteten. Bara att jubla utan förbehåll. Returmatchen blev, som sagt, inte ens hälften så bra, eftersom kreatörerna hade fått lite andra uppgifter, ålagts lite återhållsamhet och försiktighetstänk, men den var ändå bra och Paris oljefinansierade satsningar på bara stjärnnamn (M´Bappe, Neymar, Messi t ex), som aldrig lyckades vinna världen, har ersatts av lagbygge istället för varumärkesbygge och nu är PSG favorit mot Arsenal i finalen den 30 maj. 

En steppare i manegen

Snart tar Graham Potter ut sin VM-trupp och han kan glädjas över att Viktor Gyökeres mer och mer börjar visa vad han duger till i ett riktigt stort lag i de mest betydande sammanhangen. Straffmålskytt i första matchen mot Athletico Madrid, i allra högsta grad upphovet till segermålet i returen – och till allt fler Arsenalmål på senare tid.

Den glädjen måste dock viktas mot det faktum att det förmodligen blir en VM-turnering utan Dejan Kulusevski och Alexander Isak. 

Har Potter något i Allsvenskan att ta med sig? Jag såg Malmö FF:s hemmamatch mot Mjällby och om jag som förbundskapten hade att välja mellan MAIF:s Elliot Stroud och MFF.s Taha Ali hade valet varit enkelt. Visst det är fantastiskt att se Ali både slå knut på sina ben, lösa upp knuten, rusa vidare, gå både bakåt och framåt på samma gång, benen som trumpinnar mot gräset, en och annan målpass ibland, kanske rent av ett mål, men…det händer alltför sällan.

I min värld är han en kul steppare i manegen – men knappast en VM-spelare. Men Stroud – absolut!

Jag tippade MFF sexa i årets allsvenska. Det kan rent av ha varit för optimistiskt. När man har sett lag som Mjällby, Gais och Sirius och deras utveckling de senaste åren så handlar så ofantligt mycket om att spelarena springer längre, oftare och snabbare än – till exempel – Malmö FF.

Man behövere inte hundra dataanalytiker för att se det. Lyft blicken från skärmarna och se verkligheten! Gör inte fotbollen svårare än den är; enkel geometri och hårt arbete räcker långt.

Och en sak till som slagit mig; många spelare som lämnat MFF har blivit bättre i andra klubbar, många spelare som kommit till MFF har bliviit sämre. Särskilt i förhållanden till förväntningarna. Den analysen borde klubben gjort för länge sedan.

Den säregne Niva

Fick ett brev från en av mina gamla vänner, en i många sammanhang – inte minst idrottsligt – ytterst kompetent person. Han ondgjorde sig över de så kallade ”expertkommentatorerna”.

”En Guidetti som inte kan stå stilla, En hockeyspelarfru som ständigt knapprar med fingrarna”, som han bland annat skrev.

Hur de underskattade tittarna, talade till oss som om vi var mindre vetande och, jag håller med, att de talar alldeles för mycket, är alldeles för många. de behöver jun inte berätta det vi ser själva.

Jag har aldrig begripit att en fotbollsmatch, om än så viktig, måste bedömas av så många.

Bojan Djordic, kunnig ochn påläst,  pratar med både floskler och bubblande entusiasm mera än fyra man alldeles ensam,

Martin Åslund kan mycket, som alla de inblandade, men har någon sorts sluddrig Stockholmsdialekt som ibland gör honom svårtydd.

Och Erik Niva, ja, vad kan man säga mera om honom än att han är en charmfull fotbollsnörd i en alldeles egen division om än onödigt omständig. Han kan prata längre,  och ordrikare om ett inkast än vad halva Norrlands befolkning får ur sig under en hel vecka. Hans anekdoter, hans grävande efter fotbollens märkliga och ofta okända historier och kuriosa, hans stora kunnande kvalificerar honom egentigen för betydligt större och berikande historieformat i televisionen än som slit-o-släng-analytiker i under några pausminuter.

Och när skall TV-sporten ägna tid åt riktig journalistik istället för att redovisa en andra assist i en av tusen NHL-matcher morgon efter morgon efter morgon.