– Ärligt, jag mötte min egen rasism

Sju vita idrottsledare satt i en ring. Det fanns åtta stolar. Då kom Tomé, en av kursens två svarta ledare. Tomé pekade på den tomma stolen och alla ropade ”Nej!” Det var ett ”Bojan Moment”, som taget ur grälet mellan Bojan Djordic och Janne Andersson. Kanske var det delvis tack vare Sveriges mest kända gräl vi alla var så snabba att inse vad vi hade gjort. Jag sa ”du kommer förstå” samtidigt som någon annan reste sig och hämtade en stol ur ett annat rum

Vi skulle precis starta RF-SISUs värderingsövning ”heta stolen” och då måste ringen innehålla en stol mer än antalet deltagare. Det är en riktigt bra övning, men för mig var den där halva sekunden innan övningen startade viktigare. Jag tror Bojan Djordics ilska har satt strålkastarljus på något som behövde belysas.

Ändå oundvikligt

Min poäng är inte att vi är rasister. Eller …liite rasister är vi förstås. Lite, lite grand. Det tycker jag vi kan erkänna utan att skämmas. Något enstaka utslag av omedveten rasism är lika oundvikligt som förkylningar, åtminstone för oss som växte upp i ett land där ”svartskalle” var en mörkhårig kille som kunde heta Karlsson.

Om du tror att du själv är helt fri från rasism så googla på ”project implicit”. Där kan du testa hur rasistisk du är. Trots sex år i amerikanska universitet och trots att ungefär en tredjedel av mina bästa vänner är mörkhyade; trots det har jag kvar en liten preferens för vita människor. Det är bra att veta det om mig själv.

Den vetskapen gör mig till en bättre idrottsledare. Den första gången jag mötte min egen rasism var i ett omklädningsrum inför ett lopp på Chrystal Palace i London. Alla utom jag var svarta. Logiskt förstod jag att vi alla var unga idrottsmän, ungefär lika nervösa inför samma tävling men den lilla rasisten i min reptilhjärna ropade till mig att hålla väldigt noga koll på min plånbok.

Lever ändå kvar

Orättvist nog har de flesta mörkhyade också en preferens för vita. Man vill tro att det där kommer jämna ut sig; att Isak och Zlatan, Khaddi och Kosovare har gett lite mörkare hy lika hög status som lite ljusare. Men titta på USA. Där lever antipatin mot mörk hy kvar trots otaliga idrottsstjärnor och en svart president, 88 år efter att Jesse Owens förstörde Hitlers propaganda-OS.

Den där lilla men ständigt närvarande orättvisan har förstås Bojan Djordic och alla andra fått leva med i alla år. Det är lite som den där ”leken” vi killar höll på med i högstadiet då vi boxade varandra på axeln. Några boxade på ganska hårt. Till slut blev axeln så öm att det räckte med att nudda den för att det skulle göra ont.