Verona och dess antika amfiteater, Arena di Verona moderniserades omfattande tilll OS-invigningen. främst för att förbättra tillgängligheten med nya ramper, räcken och säkrare passager, vilket lämnades kvar som ett arv till staden.

Det som kännetecknar 2026 års vinter-OS är hur utspritt det var. Milano fungerade som logistiskt och ceremoniellt nav, medan tävlingarna genomfördes i flera alpina regioner – Cortina d’Ampezzo, Valtellina, Val di Fiemme och Livigno.

 Tillsammans täcker de ett område på över 22 000 kvadratkilometer. Det är med stor marginal det mest geografiskt spridda vinter-OS som arrangerats.

Inte lika dyrt

Geografisk spridning i sig är ingen nyhet. Tidigare har avstånd mellan tävlingsplatser förekommit när särskilda omständigheter krävt det, t ex surfingen i Tahiti under Paris-OS. 

Men Milano–Cortina representerar något annat: en medveten övergång till ett flercentrerat arrangemang där evenemanget anpassas efter befintliga resurser. 

Över 90 procent av arenorna fanns redan eller var tillfälliga. Det innebär mindre nybygaagnation, lägre miljöbelastning och minskade framtida kostnader för underhåll. Vi kan förvisso diskutera nödvändigheten i att bygga en ny bana för bob, skeleton och rodel….

Milano–Cortinas strategi ska ses i ljuset av tidigare misstag. Turin 2006 är ett tydligt exempel på hur spektakulära nybyggen i känsliga bergsområden kan få kostsamma och långvariga konsekvenser. 

Tidigare överdimensionerat

I dag är värdnationer, och även den internationella olympiska kommittén, mer medvetna om riskerna med överdimensionerade anläggningar. I stället talar man om flexibilitet, hybrida lösningar och anläggningar som skalar ner efter spelen. 

Milano–Cortina blir, i bästa fall, ett exempel på hur OS kan göras mer i takt med naturens förutsättningar.

Ändå kommer stora geografiska avstånd med en baksida då transporterna ökar. Nya OS med fler tävlingsplatser innebär fler rörelser av aktiva, ledare, media och publik. Trots ambitiösa satsningar på tåg och kollektivtrafik var mobiliteten en av de största klimatutmaningarna för 2026 års spel. 

Här uppstår ett dilemma: man vinner i hållbarhet genom att undvika nybyggen, men förlorar genom ökade resor. Detta illustrerar den typ av komplexa kompromisser som framtidens stora evenemang måste hantera.

Samtidigt finns en annan dimension av spridningen. När tävlingar läggs i flera regioner ökar möjligheten för lokala invånare att engageras och delta. Ansvar och möjligheter fördelas mellan fler kommuner och aktörer. 

Finns också risker

Fler får en bit av OS-kakan – och därmed också en del av stoltheten. För vissa regioner kan spelen fungera som motor för utveckling, investeringar och internationell uppmärksamhet.

Men det finns också risker. Ett utspritt OS kan upplevas som splittrat och sakna den kollektiva gemenskap som ofta följer ett mer sammanhållet arrangemang. Det ställer stora krav på samordning och kommunikation. Mediaproduktion blir därtill mer komplex när tävlingarna äger rum på många olika platser. 

Transporter förblir dock det största frågetecknet. Även om kollektivtrafik byggts ut kan vi anta att den totala mobiliteten ökade. Samtidigt är det viktigt att notera att långväga resor för publiken och tävlande, alltså till och från OS, står för en mycket större del av utsläppen – oavsett om spelen är kompakta eller spridda. 

En mer geografiskt utspridd modell löser alltså inte de största utsläppskällorna, men den minskar andra typer av belastning, särskilt inom byggnation och markanvändning.

Om Milano–Cortina lyckas vet vi först efter att spelen avslutats. Men klart är att spelen representerar ett nytt sätt att tänka. De markerar en vilja att låta det olympiska arrangemanget formas av förutsättningarna i regionen, snarare än att regionen ska formas av spelen. 

Eny era

Det är en viktig skillnad i en tid när många tidigare kandidater har dragit tillbaka sina ansökningar just på grund av ekonomiska risker och klimatmässiga skäl.

Milano–Cortina 2026 innebär som det ser ut början på en ny era. En där värdar samarbetar över större geografiska områden, där befintlig infrastruktur blir norm och där OS måste anpassa sig till en värld där vintern inte längre kan tas för given. 

I så fall kan dessa utspridda spel visa sig vara mer än ett experiment – de kan vara en fingervisning om hur vinter-OS måste se ut för att överleva. Nu blickar vi mot nästa Vinter-OS i Frankrike, som även det bygger på ett utspritt koncept.